Göteborgsposten – 31 oktober 1866, sida 2

sen uppfyller sina törpligtelser i afseende på Nordslesvig, som hon vill allt annat oaktadt åter rädda ät den skandinaviska nationaliteten. Det goda har emellertid alla dessa många rykten utöfvat, neml. atv uppmärksamheten fästats på Preussens beteende mot Nordslesvig oeh Danmark. Man finner allmänt, att Preussen handlat orätt, som icke hade försyn för att persiflera på allt sätt Österrike, emedan det ej fort nog utrymde Venetien, då det sjelft alltjemt dröjer för egen del med uppfyllandet af sitt löfte i afseende på Slesvig. Så säger Times äfven: Af de medel, genom hvilka konung Wilhelms minister så nära uppnått sitt mål, finnes det många, som synas oss, minst sagdt, tvifvelaktiga; några återigen äro alldeles ogiltiga. Vi äro visserligen öfvertygade om klokheten och raskheten i några af hans åtgärder; men vi tveka ej om att beteckna några utaf dem som alldeles oförsvarliga ur rättvisans synpunkt. Grefve Bismarck har visat sig hänsynslös mot sina motståndare och, hvad som är ännu värre, nyckfull och partisk. Han har visat föga aktning för sanningen, ingen för troheten i sina förbindelser. Hans bråk med konungen af Holland och behandling af de danska slesvigarne äro bevis på ett maktmissbruk, som går ända till en bestämd kränkning af den europeiska opinionen; och den kungörelse, genom hvilken Danmarks forna undersåter i hertigdömena förbjödos subskribera till en brudgåfva åt prinsessan Dagmar, trycker på hela preussiska regeringen och nationen ett brännmärke, som deras armes hela skicklighet i fält knappast kan utplåna. Men vi kunna ej anmärka något mot verket, derför att vi känna oss hugade att bekämpa de verktyg, genom hvilka det utförts. Tysklands enhet var liksom Italiens ett högönskligt verk enl. de flesta folkens mening i Europa, ej mindre ån i sjelfva Tyskland. Det är lätt att anmärka mot den man och de medel, som hittills användts; men finns det väl några andra män och medel till hands? Med all den höga grad af kultur, som den tyska nationen uppnått, är ingenting mera förvånande och nedslående, än bristen på män, som kunna öfvertaga ledningen af den nationala rörelsen i Tyskland. Kontrasten mellan detta land och Italien är uti intet häseende mera slående, än i afseende på det antal af patrioter och statsmän, genom hvilka hvartderas af de båda ländernas sak befordrats och dess öden bragts till mognad. Emot Balbo, Gioberti, DAzeglio, Manin, Farini, Ricasoli, Garibaldi, Mazzinit) och hundra andra, hvilkas namn äro allom bekanta och familjära i Europa, kan Tyskland endast framvisa denne ende och mycket tvifvelaktige Bismarck! Skall redan kritiken börja nagelfara utitrån med Bismarck? Det skulle helt säkert befrämja den liberala oppositionen inom Preussen, som nu börjar åter höja hufvudet, för att motträda godtycket och absolutismen. Till dessa politiska kombinationer, till påfvestolens och Mexicos snara utrymmande fogar sig nu för Frankrikes kejsare nya allvarliga bekymmer uti den arbetslöshet, som drabbat sidenväfvarne i Lyon. Ingenting kan vara mera hjertgripande än dessas nöd! De gripa i sin ängslan efter hvarje halmstrå, som kan lofva räddning, och deras öra är öppet för alla utopisternas hviskningar. Af detta skäl besvära de räddhågade den enskilda och offentliga välgörenheten att gifva med fulla händer, på det att den gamla ormen, kommunism kallad, ej må bedåra folket och drifva industriens invalider till dåliga företag. Men å andra sidan inser man likväl, att mera måste göras, än att samla allmosor och af statens medel bortgifva millioner för betäckande af olyckor, som hafva helt naturliga orsaker. La France hänvisar med en viss skygghet på några af dessa orsaker: först och främst är, klagar bladet, de arbetande klassernas ekonomiska bildning lika med noll; ingen i deras krets har en klar blick i de djupare orsakerna till det elände, hvari de försjunkit; de se alla ingenting annat än sitt elände och skjuta hela skulden på regeringen, lagstiftningen och samfundet, som skola ensamma vara ansvariga för deras hunger, under det tillverkningen och förbrukningen först dernäst tagas i betraktande. Hvarför har förbrukningen af Lyons siden aftagit? La France söker svaret i en modenyck, som sedan någon tid ej vill veta af fagonneradt siden; efterfrågan efter detta senare har blifvit obetydlig, tillverkningen har i följd deraf mer och mer afstannat. Men modets nyck är icke den egentliga orsaken till den förändrade smaken, det finnes äfven i modets strömsättningar och språng lagar och nödvändigheter, och arbetarne hafva i visst hänseende rätt, då de göra staten och samfundet medskyldiga. Ett slösaktigt hofparti har inbillat sig, att dess yppighet är statsvishet, det angifver tonen till en oerhörd trivillig beskattning af de rika till förmån för arbetarne. På så sätt har man skapat en konstlad efterfrågan, som öfversteg de välmående tamiljernas verkliga behof; man har derjemte genom smaklösheter och öfverdrifter försyndat sig. På modesvindeln måste folja en reaktion, denna har inträdt, verlden börjar åter nyktra till, Eugenie-perioden nalkas sitt slut och den fagonnerade sidentillverkningen i Lyon måste utstå första stöten. Frankrikes regering skall sammankalla ett slags israelitiskt konsilium, ett nytt Sanhedrin af rabbiner, ett sådant som redan under Napoleon I var i verksamhet. Det är frågan om de i Algeriet befintliga israeliternas borgerliga ställning. Desamma äro som bekant ej förbundna till monogami och deras barn af det avinliga könet dertör enl. tradi