Göteborgsposten – 31 oktober 1866, sida 1

med fru Kinmansson, medgifva att de kunna ställas i jemnbredd. Rollen fordrar en qvinna i löfsprickningsperioden, och den eger rum blott en kort tid. Man hade tillstyrkt fru Nielsen att begagna ett språk, som man kan kalla skandinaviskt. Åtgärden störde emellertid i betydlig mån illusionen. Hon var dertill icke vållande, men såsom det ofta händer här i verlden, den oskyldige fick här lida för den skyldige. Första aftonen fru N. uppträdde var hon ätven illamående. I afton skall Shakespeares sorgspel Coriolanus gifvas å Kongl. stora teatern med hr Elmlund i titelrollen, den första stora roll hvari han hittills försökt sig, och man är derföre i hög grad nyfiken. Ilan är redan och med skäl publikens gunstling. De som bevistade generalrepetitionen i Lördags voro charmerade och beundrade icke minst hans uthållighet i den ytterst ansträngande rollen. Om det stora sorgespelet skall förskaffa teaterkassan flera fulla hus, är ovisst, ty den ärade publiken är minst sagdt lika nyckfull som förr. Att de stränga konstdomarne uttrycka sitt välbehag, är visserligen angenämt äfven för direktionen, men de rikta ej teaterkassan, enär de sällan mer än högst en gång, om ens då, köpa biljett. Direktör Abjörnsson, förr anställd som regissör vid Folketeatern i Köpenhamn, sedan grundläggare af den första stadsbudskåren i Stockholm, har nu återvändt till sin första kärlek — teatern, och har bildat en liten, men ganska näpen elevteater här, som gifver representationer nästan hvarje atton med omvexlande repertoir, om Söndagarne två representationer, och nästan alltid för fullsatt salong. Publiken är belåten, hr Åbjörnsson är belåten, de pigga eleverna likaså med de applåder som tilldelas dem, och stort mera kan man ej heller begära. Till slut en liten anekdot, visserligen ej ny, men hittills otryckt. För några år sedan ålåg det excellensen, M. att bevista en furstes förmälning vid ett utländskt hof. IIans excellens och furstens uppvaktning hade rysligt tråkigt under väntningstiden. De förskaffade sig lof att besöka Wiesbaden, för att bese dess samlingar. De reste, och för att blifva fullt orienterade på stället, gjorde de äfven en liten titt-in på spelbanken, som lemnade den hertigliga statskassan en ganska god tribut årligen. Då de resande återkommit, upplifvade till lynnet, men naturligtvis med något mindre tung kassa, fingo de göra reda för sina intryck. Hans excellens berättade då bland annat besöket i lyckans tempel. Den intressantaste personen, sade han, var en mycket gammal man, försedd med två skinnpungar. Ur den ena tog han alltid insatserna; i den andra nedfördes de guldmynt som han vann, och den blef ständigt frodigare, tills han på ett bestämdt klockslag steg upp och gick bort. Jaha, yttrade hertigen-värden, det är en wallackisk furste, hvars tur gör banken stora bekymmer. Ja, han hade också en märkvärdig tur, yttrade excellensen, men af herrarnes, som skötte banken, ansigtsspel tyckte jag mig finna dem vara fullt öfvertygade derom, att den wallackiske fursten skulle lemna Wiesbaden som en vanlig Wallack!. Göran.