Göteborgsposten – 27 oktober 1866, sida 1

skurna och vattenlagda studerande, skoj och skrän på gatorna, se der tidender, hvilka det hardt när hör till ordningen för dagen att erfara från ljusets och bildningens högsäte i Norden. Man har sagt oss, och vi tro det gerna, att hyfsningen och de goda sederna inom den studerande ungdomen på de senare åren gjort betydande framsteg, att efter klockan elfva på aftnarne ingen, eho det vara må, får finnas och ej heller finnes inne på källare och schweizerier, att alla s. k. hundtröjder totalt försvunnit, att de sista uppsättningarne af Recentiorerna (de yngsta studenterna inom hvarje nation) varit till den grad hyggliga, att de icke en gång vågat besöka nations-sexorna, tillställningar hvilka nationens hedersledamöter, framstående män bland sjelfva de akademiska täderna, alldeles icke akta för rot att hedra med sin närvaro, kortligen sagdt, vi trodde verkligen ett ögonblick att den mångbesjungna Fyris-staden numera förvandlats till ott ofantligt Dygdernas tempel, der allt andades flit och anständighet, der I-dmar och S-strömar gjort bot och bättring, der procenteriet och brackiotismen blitvit en saga på jorden, under den stora sedlighetsapostelen och jernvägs-invignings-tillfällighetspoeten Johan August Napoleons liljespira. Komma så dessa hemska rötvarehistorier, tyvärr allttör sanna, och kullkasta våra illusioner, skrämma slag på alla kärleksfulla mammor, hvilka ha sin snälla gossar deruppe i det rysliga Upsala, komma alla pappor att darra tör att sista reket från den förhoppningsfulle studentens portmonnä vandrat direkte in i en ännu förhoppningsfullare stråtröfvares ficka! Att polisen i Upsala altid varit skral är en känd sak (förlåt, o Napoleon!), men att den så litet haft ögonen med sig, att dylika våldsgerningar som de senast passerade kunnat inträffa är i sanning mer än underligt. Men kanske hålla dessa den blinda rättvisans tjenare fort farande på med att likna det gamla Göta lejon, hvilket, som bekant, har den egenskapen att med öppna ögon sofver det7, ty sofva, det göra de då bestämdt! Upsala, Up sala, hvart skall detta ta vägen? Banditer och mördare, de få ostraffadt härja inom och utom dina gränser, men den höga föresynen för hvarje svensk maka och moder, hon, om hvilken Tegnär engång sjöng: När Maj har löfvat våra lindar, Och vakteln slår på lummig strand, Då kommer hon med vårens vindar, Med Svanorna till Svithiods strand, henne vägrar du att inbjuda till en af de betydelsefullaste fester, du någonsin firat! Var på din vakt, en vacker dag kanske sätta de sig på ett extratåg och kuska af till hufvudstaden alla de glada skarorna, af hvilka du dock uteslutande har din näring, akademigubbarne följa med, rökkupeer öfverallt, adjö, Upsala, adjö Napoleon, vi flytta till Stockholm; der är man åtminstone i säkerhet till lif och lem nu, sedan Linköping fått sig sin landsekreterare, farväl! Och Svartbäcksgatan och Dragarbrunn De äro läns på en liten stund. Det vore så lagom schamo det, eller hur? Men noga räknadt, hvad angå oss Polens affärer? Vi ha nog en polis, vi med, särdeles om nätterna, som också vore värd sitt eget kapitel, men det blir väl bra med de, sa Kulander, och gömdtär icke glömdt! Långt angenämare då, att i våra annaler inregistrera Tkorsdagen den 25 Oktober, denna märkliga dag, då 13 års arbete, 13 års betänkligheter, 13 års långsamt mognande öfvertygelse ändtligen nådde sin kulmen i vår rådsförsamling, der man på den dagen, efter allvarliga öfverläggningar, fattade afgörande beslut rörande Göteborgs vattenlelning. Måtte detta beslut bära välsignelserika frukter för våra och kommande tider! En sak i förbigående! Stadsfullmäktiges förhandlingar äro som bekant offentliga. Nåväl, detta oaktadt står läktaren, äfven då så vigviga frågor afhandlas som t. ex. den om uppförandet af arbetarebostäder eller om vatten