Göteborgsposten – 25 oktober 1866, sida 1

är honom vi söka efter och jag är viss på att han följde stigen efter. Ja, hvem vet? — Hvem vet? Det är jag som vet att du har sett honom. Kan man se någon gå förbi när man sotver: — Du sof ej, pojke; du måste ha vaknat vid skotten. — Jaså ni tror att era bössor göra sådant buller. Fars bössor smälla långt bättre. — Hin må anamma dig! Jag är säker på att du sett Gianetto; kanske du gömt honom med. Kom, karlar, låtom oss gå in i huset och se om han kan vara der. Han hade ej stort. mer än ett ben att gå pa, och han är alltför klok, den skurken, till att ha försökt halta sig fram till skogssnaret. Här upphöra blodspåren också, ser jag. — Och hvad skall far säga? sade Fortunato med ett hånfullt småleende; hvad skall han säga då han får veta, att ni trängt in i hans hus, medan han iär borta? — Hör, sade Gamba och tog honom i örat, vet du att jag kan få dig att sjunga i en annan tonart? Kanske vi kunde få sanningen ur dig om du finge ett halft tjog slag af flata sabeln ? Fortunato brast ut i ett hånfullt skratt.