Göteborgsposten – 25 oktober 1866, sida 1

föraren, som säg att hans hotelser ej gjorde minsta intryck på Falcones son, göra ett sista försök för att möjligtvis på ett annat sitt få nägot ur honom. — Lille kusin, sade han, du ser mig ut alt vara en liten slug skälm; men det är ej rätt af dig att drifva gäck med mig, och om det ej vore för min gode vän Matcos skull, skulle jag taga dig med mig. — Jaså. — Men när din far kommer hem skall jag berätta honom hela saken, och du skall få af piskan emedan du ljugit. — Vi få se. — Ja, du skall få se .. men hör på... var nu snäll, gosse, skall jag gifva dig något. — Jag skall gifva er ett råd, jag, sade Fortunato, och det är att ni bör skynda er; ty väntar ni längre, skall Gianetto redan ha uppnatt skogssnäret, och da skall det fordras mer än en sådan karl som ni till för att finna honom igen. Gamba drog fram ett silfverur, som väl var viärdt sina tjugo francs, och då han såg att Fortunatos ögon började glänsa, höll han upp det i vädret efter stälkedjan och lät det svinga fram och tillaaka. — Nå, gosse, sade han, skulle du ej ha lust att ha ett sådant ur som detta i fickan.