Göteborgsposten – 24 oktober 1866, sida 2

BV 1100. — Den som å gossen Jonssons vägnar förde talan som målsegare yrkade att Pettersson skulle för sveda och värk, sjushusvård, tidsspillan m. m. ådömas att betala Jonsson 45 rdr, hvarjemte han fordrade ersättning för det men Jonsson för framtiden kunde ha af slaget med 10 rdr årligen. Svaranden dömdes att för vållande af kroppsskada, som är förenad med mindre lyte, plikta 30 rdr, ersätta målseganden för lidande, läkarehjelp, sjukhusasgift med 45 rdr och dessutom årligen så länge skadan räcker utbetala 10 rdr till malseganden. Älvonledes ådömdes P.ttersson att ersätta de fyra vittnen som i målet hördes med 1 rdr 25 öre hvardera. Pettersson begärde protokollsutdrag. På begäran af kapten J. W. Langborg, förande ångbåten Wadstena, blef efter denua ångbåts ankomst hit i förgår förre fanjunkaren C. M. Ekström från Herrljunga af polisbetjeningen tagen i förvar för det ban på resa från Rödesund till Töreboda a nämnde ångbåt tillgripit tre portmonnåer, af hvilka den ena innehållit 18 rdr 25 öre, I de öfriga förvarades en guldring samt några småsaker. Alla tre portmonnäerna, som förvarats i ett syskrin i salongen, tillhörde uppasserskan å ångbåten Augusta Molin, Dessutom misstänktes Ekswöm för tillgrepp af en kapten Langborg tillhörig pels, som bortkommit vid samma tillfälle. Ekström var i gar uppförd till förhörs undergående i poliskammaren, hvarjemte såsom målsegare voro närvarande Augusta Molin och kapt. Langborg. Augusta Molin uppgaf att syskrinet, uvari portmonnäerna voro förvarade, ej varit låst. De penningar som den ena portmonnäen innehållit utgjordes al tre 5 riksdalrar, 2 ettor, en 50-öring samt tre 25öringar. Det var först närmare Hajstorp som hon enknade portmonnäerna, då hon uudersökte syskrinet, hva. till, som hon sade, ingenting annat föranledde henne än gett slags aning om att något var borta. Hon hade dock förut fått höra avt Ekström lemnat fartyget vid Toreboda utan att ha betalt passagerareafgift eller hvad han var skyldig restauratrisen för intagen förtäring. Kapien Langborg afgaf följande berättelse: Ekström hade gätt af ångbåten då denna lade till vid Jernvägsbron vid Töreboda utan att ha erlagt passagerareafgilt. Då ångbåten hunnit fram till sjelfva stationen, fick kapt. L. se Ekström stående på kajen och då, ihågkommande att passagerareafgisten ej blifvit erlagd, ämnade han gå fram till honom för att påminna härom, men då Ekström straxt derefter var försvunnen ur sigte, brydde han sig ej derom, troende att han kanhända gått ombord igen. När han passerat broarne, frågade han styrmannen om Ekström vore på fartyget, hvilket besvarades nekande. Ehuru han tyckte detta vara förargligt, fortsatte han dock vägen. Da man hunnit till Hajstorps slussar, omtalade styrmannen att Ekström ej heller betalt i restaurationen och kort derefter fick han höra talas om den stöld som skett från uppasserskan. Han tog då Augusta Molin och en slusskarl med sig och rodde tillbaka till Töreboda, som ligger ungefär 3 mil från Hajstorp. Sedan han med sina båda följeslagare ankommit till Töreboda, fick han efter mycket sökande reda på det hus der Ekström skulle vara. De gingo derföre dit, och då de hunnit nära huset sågos tvenne personer stå derutanlör, af hvilka den ene var Ekström. Kapt. L. gick då fram och gjorde E. uppmärksam på, att han lemdat fartyget utan att betala passagerareafgiften eller sin förtäring i restaurationen. E. sökte heller ej förneka detta. Kapt. L. yttrade vidare att en stöld skett ombord, och att då E. visat sig så oredlig ifråga om afgifterna ombord, misstänkte kapt. L. att han äfven begått stölden samt fordrade att han skulle låta visitera sig, hvilket kapt. L. ville taga på sin risk. Inga protester hjelpte, hvarken från houom eller den person han hade i sällskap, hvilken senare, på grund af mångårig bekantskap med E. hvarunder han kännt denne som en hederlig man, trodde sig kunna gå i borgen för hans ärlighet. E. afvisiterades i närvaro af flera personer och i hans fickor påträffades verkligen de tre stulna portmonnäerna jemte en annan, tillhörande honom sjelf. De penningar som den ena af de stulna portmonnäerna innehöll hade äfven ändrat plats och öfvergått i den E. tillhöriga. Derefter medtogs E. till jernvägsstationen, de stulna sakerna inlindades i en näsduk och förseglades i vittnens närvaro med stationens sigill. Som det var för långt till kronobetjeningen från Töreboda, medtog kapt. L. honom i båten till fartyget. Under vägen från Töreboda vill Hajstorp, frågade L. honom om ett och annat, och hans svar voro mycket sväfvande. Han ville ej medgifva att han stulit. Vid Hajstorps öfra sluss tog kapt. L. houom mellau fyra ögon och bad honom afgilfva en uppriktig bekännelse och bedja om förlåtelse, så skulle han ej blott återfå sin frihet, utan hr L. skulle äfven gifva honom en dusör. Ekström omtalade då att han hade hustru och barn samt var boende i Herrljunga. Någon vidare bekännelse afgaf han ej, utan yttrade blott: kapten kan ju taga hvad kapten anser tillhöra henne och lemna mig fri sedan. Detta skulle äfven kapt. L. gjort, om ban ej straxt derefter fått höra att hans pels, som hängt i korridoren till salongen, äfven var bortstulen. Han försökte då förmå E. erkänna att han tagit pelsen, lofvade honom tillochmed femtio rår samt friheten, blott han ville tala om sanna förhållandet, men förgäfves. Dessa lötten, upprepade i närvaro af vittnen, verkade lika litet. Han stängde då in honom i en hytt, men lät honom, sedan han kommit ut på sjön, få komma upp på däck. Kapt. L. tillade att två personer på ångbåten trodde sig ha sett honom ha pelsen på straxt efter det han gått i land, men kunde ej bestämdt påminna sig detta. Ekström berättade om sina förhållanden att han egde en liten egendom vid Herrljunga, på hvilken han bodde. Han har varit fanjunkare vid Hallands bataljon, Hans mening med resan till Karlsborg var att söka en plats. Han sade sig ha skrifvit hem att bref med penningar samt några saker skulle skickas emot bonom i Töreboda, hvarifrån han ämnade fortsätta hemvägen med jernväg. Det var hans mening att gå och höra efter om det begärda anländt och sedan åter gå ombord på fartyget för att liqvidera, men fartyget gick så hastigt derifrån att han ej hann medfölja detta. Innan han lemnade fartyget, lät han uppasserskan lemna sig två buteljer bränvin, som han ej heller betalte. Det var hans afsigt, sade han nu, att härmed traktera bärarne af hans saker, emedan man billigare kunde komma ifrån sådana med bränvin än med penningar. Han sade sig ej veta huru portmonnäerna kommit i hans ficka. Han var mycket rusig på ångbåten. På polismästarens fråga hvad han haft för penningar i portmonnåen, svarade han sig ej veta detta och att det varit hans egna penningar. Kapt. L. upplyste att han i förgår bad flickan om förlåtelse, sägande att han ämnat portmonnäerna till present åt barnen. Älven för kaptenen hade han ull en viss grad erkännt. Ekström fortfor likväl hela förhöret att ihärdigt