Göteborgsposten – 24 oktober 1866, sida 1

hustru, hade på ett djerft sätt befriat sig från en rival som var allmänt fruktad för sin styrka och våldsamhet. Åtminstone tillade man Matco Falcone äran af ett visst bösskott, som öfverraskade denne rival just som han stod i fönstret och rakade sig framför en liten spegel. Saken nedtystades och Matco gifte sig. Hans hustru Ginscppa hade skänkt honom tre döttrar (till hans stora förargelse) och slutligen en son, hvilken han kallade Fortunato; denne var familjens hopp, arfvinge till namnet. Döttrarne hade blifvit väl gifta; deras fader kunde räkna på sina mägars dolkar och bössor om det behöfdes. Fortunato var ännu blott tio år gammal, men han gaf godt hopp om sig. En höstdag gick Mateo och hans hustru tidigt ut för att sc till en af de hjordar som de hade på bete i en öppning mellan skogssnåret. Den lille Fortunato ville följa med dem, men betesplatsen låg allt för långt borta, och dessutom måste det finnas någon hemma för att vakta huset. Fadren afslog derför hans bön: man fär sc om han fick orsak ångra det eller ej. Han hade varit borta några timmar, och Fortunato låg lugnt i solskenet, såg på do blå bergen och tänkte på nästa Söndag, då han skulle till staden och besöka sin onkel korporalen. Korporaler kallades i fordna dagar de