Göteborgsposten – 23 oktober 1866, sida 2

22——— Deras ögon voro stela och betäckta med dödens ohyggliga färglösa hinna; deras lemmar voro liflösa och kalla. I stillet få den blå fläck som enkan haft på pannan, såg han nu ett förskräckligt sår. Vid denna syn for bokhållaren upp som en vansinnig och ropade på hjelp. Naudin satt i sin stol framför ingången till kontoret. I ena handen höll han en packe bankonoter, den andra tryckte han med hela dödskampens kraft fast omkring nyckeln till porten åt gatan. Naigeot sprang omkring som i en förtrollad cirkel. Han ropade af alla krafter på hjelp; men huset var öde och hans röst förlorade sig i dödstystnaden. Han stod der midtemellan sina offer som i centrum af en siendtlig här. De orörliga liken bildade en ointaglig, oöfverstiglig mur för honom. Han bad, han gret, han ref af sig sitt hur, han lofvade att göra bättring till evig tid; men intet gjorde slut på hans förskräckliga syn. Då och då märkte han att droppar ar stinkande, iskallt vatten droppade ned på honom. För att komma ut ur rummet måste han taga nyckeln ur kassörens stelnade hand, gripa midt om hans lik och föra det bort från dörren till hvilken det hindrade inträdet. Naigeot samlade allt sitt mod och gick