Göteborgsposten – 23 oktober 1866, sida 2

der den österrikiske kommissarien general Möring lemnade dem. Samtidigt anlände dit Itrenne män i svarta kläder, med runda masgar, såsom följden af i mängd inladdad polenIta, med omsorgsfullt borstadt och inoljadt hår, behandskade händer, något bleka anl. ten, men med uttryck af bestämd beslutsamket. Dessa sqvoro borgmästaren och tvenne medlemmar af maf magistraten. fästningens blifvande herrar. En italiensk officer, chef för den militärkomits som nedsatts till anordnande at Priser och betalningar, var äfvenledes tillstädes och fungerade som tolk för borgmästare och magistrat. bDet var en grupp för en målare, säger en korresp. Den högreste och fast byggde österrikiske generalen stod, allvarlig och med några veck kring sin mun, hvilka ej funnos der för sex veckor sedan, med ett papper i sin hand, hvilket krasade under tryckningen af hans hårda fingrar; den franske kommissarien, förbindlig i sitt sätt och utan sympati både för österrikare och italienare, men ej så alldeles fri i den roll han spelte; de trenne representanterna för folkets rättigheter, visserligen bestämda, men förskräckligt besvärade — alla dessa stodo ansigte motansigte med hvarandra, tärdiga att ötverlåta en tästning från hand till hand, lik en vanlig egendom, och utbyta rättigheter ötver batterier, som om de voro potatisgärden. Då allt var lärdigt framträdde general Möring och yttrade några ord till general Leboeuf, i hvilka han helt enkelt rndogjorde för orsaken till sin närvaro derstädes, nemligen att öfverlåta Peschieras fästning till kejsaren af Frankrike. Franske generalen intygade i sin monarks namn, att han emottagit den, hvarefter general Möring uppläste le proces verbal, tillfogande sina uppriktiga önskningar om Peschieras välgång i dess nya ställning. General Lebocuf uppläste å sin sida emottagandet å franske kejsarens vägnar. Hvad Österrike angick, var ceremonien nu slutad, och kommissarien drog sig tillbaka till fönstret, i det han lät general Leboeuf utföra till fullo sitt värt. General Leboeuf vände sig genast till de trenne representanterna och förklerade genom den italienska officeren som tolk, att han fått af kejsaren i uppdrag att lemna Peschiera till dess egna myndigheter, med full öfverenskommelse mellan de trenne regeringarne, att det stod staden fritt att lnkalla en del at den italienska armeen, hvilken han visste redan vara under väg mot fästningen. Han bifogade dock den begäran, att den italienska flaggan ej skulle utvecklas, förrän de österrikiska trupperna begifvit sig bort. Härtill lemnade borgmästaren genast sitt bifall, men uttalade det hopp, att stadsmusiken, som redan stod och väntade, skulle tillåtas spela genom gatorna. Efter ett ögonblicks tvekan vände sig Leboeuf till Möring och kommendanten med en frågande blick, och då den senare nickade bifall, var saken uppgjord, det andra proces verbal upplästes, namnen undertecknades och Peschiera blef denna sällsamma anomali — en fri fästning. Musikkåren utanför begagnade sig genast at sina rättigheter och general Leboeuf helsades, då han visade sig i fönstret, med dånande hurrarop. Då hopen återvände från kommendantshuset, passerade den truppafdelningar, som begåfvo sig i hastig marsch till jernvägsstationen, men intet ondtord vexlades. Kort efter kl. 6 e. m. foro de österrikiska och franska kommissarierna till Verona, och eftersom trupperna redan marscherat till jernvägsstationen, prydde staden sig i band och flaggor, kafået började smycka sig med rödt, hvitt och grönt, och officerarne, som önskade undvika ett upprepande af de obehagliga scener, som timat i Verona, drogo sig tillbaka för att supera på jernvägsstationen, der den sista bataljonen af Grentzers väntade att bli förd till gränsen. De italienska trupper, som voro bestämda att besätta Peschiera, hade kommit med bantåg till Castelnovo och voro redan under marsch på vägen deritrån till fästningen. Jernvägarne öfver den stora slätten, bildad af hvad som sköljts ned från Alperna, ligga alltid betydligt högre än den omgifvande trakten, för att dymedelst kunna passera floderna, hvilka sjelfva ligga högre än slätten, och på grund häraf gå alla vägar under jernbanorna. När den italienska militärmusiken hördes, och det aflägsna skenet från fackorna kom närmare, stodo de österrikiska officerarne församlade på banan, insvepta i sina kappor, för att se den armå, med hvilken de tridt, passera inunder dem. Deruppe befunno Big representanterna för det gamla väldet,