Göteborgsposten – 22 oktober 1866, sida 1

Han tydligt vid gasens sken Menarel och Naudin arm i arm ga nerat gatan. De gingo helt lugnt och talade med hvarandra, och först da de vikit om hörnet, kom Naigeot till sig igen, så att han kunde s ynda efter dem. — Har jag blifvit galen? lefva de verkligen? har jag sett spöken? Sadana fragor genomkorsade hans upphetsade hjerna. Men du han kom till hörnet af den gata, nerät hvilken de bada bokhällarne gutt, såg han ingenting, ingenting utom gaslyktornas spökliga skuggor på gatan. Klockan slog tolf. — Det är synvilla, det är inbillning! skrek den olycklige och sjönk ner på en atv are; att vända tillbaka till radhuset hade han ej mod till. Var det verkligen de? Skulle jag ej ha dödat dem? tänkte han plötsligt och skällde nästan af glädje .... Ack, nej! nej! Jag hörde dem falla i vattnet .... de skreko jag slog min broders hustru, då hon sam efter mig .... En patrulls taktmessiga steg genljödo på stenbryggan! Naigeot flydde förfärad bort utan att se sig om. Då han stannade såg han med fasa att han äter var vid sin brors hus. Der herrskade