Göteborgsposten – 22 oktober 1866, sida 1

———7—777777—7—7— timent och ren natur — utan nedblicka i sjelfva afsrunden. Detta ingalunda af moralisk böjelse för det orena, utan af romantisk. De störste författare hafva visserligen i odödliga verk öppnat utsigter at afgrunden, åt de orena böjelser och laster, ja, åt infernaliska tan som de uppsöka djupt i menniskobrösten; men de dväljas icke på detta område så länge, att det blifver motbjudande, de åtnöja sig med det fasansfulla. A. hade deremot böjelse att uti allt gå till botten, ville söka följderna vid deras yttersta gränser, ville vara, hvad han tyckte, fullkomligt sann. Romanen utträdde härigenom för honom snart sagdt ur diktens skepnad för att blifva en verkl iet. Det är oss alla kändt, att estetiken säger, att man icke då är längre på konstens område. Men A. erkände ingen konstlära. IIans konstregel var den bekanta: 5så jag malar, emedan det mig roar så att måla. : Vagom ännu en förklaring. Om A. är saker till det brott, för hvilket han vid sin afresa från fäderneslandet anklagades, -— men hvarom man hört jurister påstå, att det saknar både bevisning och verklighet — om han dertill är saker, månne icke den närmaste förklaringsgrunden skulle erbjudas i denna böjelse att af romantisk nyfikenhet se, huru afgrunden i verklighefen sag ut, för att kunna med fullkomlig säkerhet måla den? Förblindelsen vore då att tro sig vara lika berättigad att sjelf utföra och i romanen spela en roll som att skrifva den. Vändpunkten i A:s lefnad var slutet af 1830-talet, då han, ifrån att åtnjuta anseende som lärare, småningom förlorade detta genom att, i följd af sin mangartade författareverksamhet, missvärda sin lärarebefattning. Ilärtill kom skriften: ,Det går an, hvilken, om A. hade låtit den gå och gälla såsom en blott novell, lemnande åt den sjelf att bereda sig det intryck och den inflyteloc, ett framstående arbete, om ock till vidden litet, kan göra, aldrig skulle hafva uppväckt mot honom den storm, som nu hände, då han sjelf gjorde den till tendens-skrift, derigenom att han i efterskrifter och i de tidningar, som han egde för sig upplåtna, ifrigt dref de i novellen förekommande åsigter, såsom satser, såsom sociala förändringar i samhällslefnaden, hvilka der borde genast utföras, och för hvilka han hade ett system färdigt. Det var ett stort misstag att så söka med pall gewalt bearbeta en sak, som han sjelf ansåg vara en djup framtidsfråga, i stället att låta den gro och af ndra upptagas, publicistiskt och polemiskt behandlas. För hans egen framtid var denna skrift också asgörande. Enligt all sannolikhet föreställde han sig, att, med den makt pressen egde vid slutet af 1830-talet, skulle han, med tillhjelp af denna, som högt berömde hans skrifter, öka sitt litterära anseende och tillvinna sig en presterlig eller annan befordran, som han tyckte Irö0 Det var ett misstag. Författaren af dessa rader hörde sjelf v. Hartmansdorff, då statssekreterare för ecklesiastikärendena (före 1838) och A:s gynnare, bedja honom gifva sig tålamod och vänta samt icke undra på, om II., som sjelf var föremål för mycket motstånd inom presteståndet, icke kunde hafva fria händer. Men genom sa väl missvårdandet af lärarebefattningen som genom ,Det går an-boken med hela den derutur uppstådda polemiska häftiga striden förlo-, rade han förmännens förtroende, nödgades lemna elementarskolan och var derigenom öfverlåten ensamt åt författareverksamheten, hvars vittra slag var den för A. hufvudsakliga, den som hade hans hjerta, då deremot den publicistiska och politiska var medel för hans utkomst och framkomst, men hvilken vittra verksamhet i Sverige, på ganska få undantag när, icke förvärfvar lycklig och oberoende ställning. Den publicistiska verksamhet, åt hvilken A. nu nöså des egna sig, var oftare al social än af politisk art; åtminstone var han mycket lyckligare i den förra, då han fick röra sig med tidens större inre frågor, samhällsförbättringarna, undervisningssräågorna, solkbildningen o. s. v., än då han skulle behandla dagens politiska frågor och den enskilda personliga polemik, som utgör vära tidningars arfsynd. Här var också hans pennas svagaste sida De få ord om ett märkvärdigt föremål, som den korta tiden blott medgifvit att behandla med en tidnings flygskrift, äro fulländade. Författaren står vid denna teckning med samma känsla, som så ofta bemäktigar sig en svensk vid teckningen af en utmärkt landsman, den, som ingifves vid åsynen al en brusten pelare, brusten före sitt egentliga lefnadsmål, brusten, emedan materialet innehällit ett ölvermått ai somliga genskaper, bland hvilka åtskilliga al de största, och ett undermått af andra — men hvarom också den aflidne sjelf profetiskt en gång i sina skrifter, ur Richard Furumos mun, yttrade, att han endast vore yett osammanhängande fragment.4 För medelmättan är det också lättare att bilda sitt lilla hela, och vanliga menniskor så lyckligtvis ej känna de frestelser och erfara de fall, för hvilka de sällsumme andarne äro utsatte.