Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 2

tarnes och hjeltinnornas opsykologiska tortyrerande, som, om det än gör berättelsen spännande, gifver den dess estetiska värde. Detta betingas af en på sanning grundad karaktersutveckling under händelsernas gång, allt harmoniskt framstäldt i en konstskön form. Ty det är innehällets och formens gemensamma enhet och harmoni, som bilda konstprodukten. Huru ofta är det icke som vi få se formen, språket, lättsinnigt vårdslösad, under det författarinnans hela själsverksamhet varit riktad på att uppfinna och kombinera de ärventyrligaste händelser, mot hvilka nästan alltid karaktererna såsom sanna och naturliga måste lida skeppsbrott? Det spännande blir hufvudsaken, formen en blott bisak — liksom om en skön qvinna skulle i en bisarr och stötande drägt kunna oaktadt sin skönhet utöfva ett godt intryck. Hvad särskilt förf. till Agnes Tell angår, tyckes hon på senare tider hafva fallit in i ett manår att vilja efterhärma Björnstjerne Björnson, ett manr, som på många ställen träder fram i föreliggande skildringar ur litvet på landsbygden. Men hvad som hos den norske diktaren väcker sympati och anslår, fastan man äfven hos honom funnit något konstladt, stöter hos tört. till ?Agnes Tell. karaktersteckningen får något nyckfullt, djerft fantastiskt, och formen blir ofta ohyfsad, otymplig, medan Björnsons språk visserligen företer något obändigt, men likväl genomandas af en kraftig fjellnatur, lifvar läsaren sjelf och kommer hans bröst att vidgas. Derjemte hvilar öfver Björnsons alster, huru sjelfsvåldig sormen än ibland är, likväl alltid en djup poetisk färgton, af hvilken vi i här föreliggande skildringar sällan finna något spår. Allt detta oaktadt förtjena dock vår törfattarinnas skildringar att läsas, liksom vi äro öfvertygade om, att en hvar skall gifva beröm och företräde åt de tvenne sista berättelserna, Finn Gullek och Två dagars gästbesök i ett hem på landsbygden?, hvilken senare isynnerhet törsätter läsaren i stämning genom det bevis på fin iakttagelseförmåga och blick för förvändheterna i lifvet, som den afgitver. Med mästerlig ironi har förf. lyckats teckna frun i huset, hvars bekantskap vi uppmana våra läsare att inleda och göra. Zn sjelfbiografi. Svenskt original. Stockholm, Alb. Bonnier. Det borde vara en regel, att titeln på en bok skall i sig uttrycka hvad sjelfva boken omhandlar. Vi finna här på titeln ron sjelfbiografi, men skulle vara frestade att påstå, det fört. gifvit detta namn åt en skapelse at fullkomligt hennes egen uppfinning, så omvexla med hvarandra sanning och onatur, möjligheter och omöjligheter, verkligheter och dikt, under det att ordet sjelfbiografi skulle beteckna något verkligen upplefvadt, genomståndet. Möjligen med undantag af de i bokens början förekommande scenerna ur studentlifvet, hvilka förefalla oss lika naiva som minst sagdt ovanliga, är ungefärligen första hälften af boken skrifven med talang och utan alltför många synder mot rim och reson. Teckningen af majorens hus, der sjelfbiografen blir informator, är ganska god och framställd med en färdighet, som tydligt gifver vid handen, att författarinnan (vi sluta af flera kriterier till att det är en fruntimmersroman) eger vana vid teckningar af detta slag. Isyn nerhet är majoren sjelf åskådligt framställd och en man, som ofta synes stå lifslefvande framför läsaren. Den franska guvernanten m:ll Blanc, som gör les honneurs i huset, är, fastän en bifigur, dock en sann och behaglig företeelse. Thora, yngsta dottern, är af dessa hpoetiska sensitivor, hvilka förefalla som nattviolen: de afstänga sig från verlden, som ändock njuter doftet af deras närhet. Gertrud, den äldre systern, är deremot en Sigridsnatur med mycket af storråda uti sig. Men informatorn kommer ur huset, träffar på en enkefru Wass, som har en stor egendom och behöfver en inspektor. Han räddar henne ur en farlig belägenhet och antages till inspektor samt — sköter sin plats förträffligt, liksom det vore den lättaste sak i verlden att handhafva ett jordbruk. Men förf. ror väl, att den, som Gud ger ett embete, ser Han äfven törmåga att sköta det — och ned denna fatalistiska grundsats fortgår hon berättelsen. Denna gör i sin fortgång läsaen riktigt bekant med tru Wass, som är en å grym karakter, att man nästan baxnar; vidare lärer han känna en nära anförvandt till run, Helena, som hålles undangömd för hu-. ets folk och framställes som till hälften en, MMMM — seger eller nederlag. Nej! han var fattad af on obestämd, men förfärlig räddsla. Han stir1 114 Å an AA m mr —