Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 2

Då han var nära stranden såg han sig om efter ett ödeaställe för att kunna landa utan att bli sedd; derefter började han ro mycket långsamt för att icke tilldraga sig kustvakternas uppmärksamhet; han lade sig nästan raklång ned på botten af båten, ty det förekom honom att hans skugga afspoglade sig som Cains skugga, och så snart han kommit i land stötto han ater ut baten och årorna midt ut i den stora flodens strömfära. Rädd att någon skulle få se honom, smög an längsefter vattnet, han smög sig ned genom le mest ensamma gator och skyndade åstad för ut sätta större afstånd mellan sig och sina pfer. Då han kommit genom staden och städerna, satte han sig ned vid foten af ett räd och tog sitt hufvud mellan sina hinder ör att samla sina lankar ett ögonblick. Sedan han begått förbrytelsen, hade hans tankar och åskådningssätt märkvärdigt förändrat sig. Han kände ej mera någon utomordentlig slädje öfver att vara befriad från de hinder, som skyddade Louise och hennes förmögenhet, lö förvåning uppfyllde honom; han kände oj detta vansinniga begär efter att begagna sig uf ögonblicket för att bortföra sin nicce, att bemiktiga sig vexlarne och obligationerna och fly bort, ej heller kände han en energi som röfvaren, hvilken beräknar möjligheterna för