Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 1

Samtalet dog bort; Månard tog årorna ur Naudins händer och en hvar tänkte på sina egna ideer, den roende på sitt arbete, Nandin på den stjernbestrodda himlen, hvarest halfmånens skifva började komma fram, på de främmande fartygen, som liknade spöken, på ljusen. som strålade i hamnen längs kusten och på sjömärkena. Enkan hade tydligen fallit i djupa tankar. Hon undrade på sin svågers själsrörelse, på hans passionerade ord och ovanliga förvirring. Hvad Naigeot beträffade hade han blifvit angripen af febern ännu häftigare än förut. Blodet bultade våldsamt i hans tinningar, det svartnade för hans ögon och han var icke längre herre öfver de osammanhängande tankar, som stormade i hans hjerna. Man skulle kunnat tro att en ond ande kommit i honom och plågade honom liksom medeltidens besatta. Vansinniga, förvirrade syner aflöste hvarandra i hans fantasi. Än var det Paris, som utvecklade sitt oerhörda panorama af lyx, nöjen och utsväfningar, hvilka den gamle bokhållaren njutit i åtta dagar; än det kalla kontoret, hvarest hans hufvudbok och penna lågo; än Louise i bruddrägt vid Moitessiers sida, än åter Louise, alltjemt klädd i hvitt, men nu kom hon med honom sjelf ut ur en kyrka. Allt detta hvirflade rundt omkring i en förvirrad blandning