Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 1

gade enkan. Se, der nere tändas ljusen i hamnen; fyrtornet på kajen strålar likt en sol, skeppen vagga sig på böljorna och spegla sig i det klara vattnet, och det hvita skummet bryter sig mot strandbrädden. — Ni talar om Seinen, det är ju blott on rännsten för oss amerikanare, sade Måönard, som var född fransman. Jag kan icke begripa att man verkligen kan vända tillbaka till det gamla Europa, då man har vänjt sig vid så stora städer som denna med breda jemna gator, eller att man kan tänka på Seinen då man har sett Mississippi och dess åtta mynningar. Naigeot hörde ej; han hade plötsligt fallit i djupa tankar. Han rynkade pannan och stirrade stelt ned i floden. — Hvad tänker ni då på, käre svåger? frågade enkan förvånad öfver hans tystnad. — På ingenting ... det vill säga ... på vår segeltur, bästa svägerska. — Saknar ni Paris? — Paris! utbröt han häftigt; — o, ja! Paris är den enda stad i hela verlden! Paris är den hamn der man bör landa med en last af guld; det är det centrum, hvarest man i fulla strömmar bör utgjuta den rikedom man samlar från alla land. — Ni ger mig verkligen lust att resa dit; — nej jag är icke ung nog dertill.