Göteborgsposten – 17 oktober 1866, sida 2

i det han skar tänderna af raseri och vildt stirrade framför sig. Men att han tio månader förut betraktat detta lif som ett paradis tänkte han ej på. Sedan notarien nedskrifvit allt som angick aftärerna infördes förfriskningar. Samtalet sortsattes, men antog en mindre allvarlig pregel. Louise som insag att hennes onkel var den af de närvarande som fått minst del af lyckan, gick fram och bjöd honom vänligt ett glas glace. Och då hon ej kunde förjaga det mörka aterskenet af hans tankar på hans ansigte, sade hon helt sakta till honom: — Vi skola halla riktigt af er, käre onkel! Om ni har ledsamt här, så kom till oss i Boston. Icke sannt, Charles? Den unge mannen förenade sig med sin trolofvade för att försäkra den fattige farbrodern om sin ömhet och kärlek; men Naigeot slet sig lös från dem, alltjemt ur stånd att beherrska sina häftiga lidelser. Med långsamma steg gick han upp och ned i salen; derefter rusade han på dörren med hjertat uppfyldt af de mest förtviflade hämndplaner. Innan familjrådet skildes at blef man ense om, att Charles skulle använda den tid då pesten rasade för att innan bröllopet egde rum besöka Boston. Fru Naigeots syster erbjöd sig att taga Louise med sig till sitt landställe på