Göteborgsposten – 17 oktober 1866, sida 1

med en förtärande, vamsinnig passion .... som gjorde din man till din slat .... som omgaf dig med alla de käijllor till glädje — Charles älskar mi högt, sade hon. Medan bokhallaren förtärdes af sin viixande passion och öfverlemnade sig åt de mest vansinniga drömmar, de orimligaste planer, nalkades tiden för Louises bröllop; förberedelserna för festen sysselsatte hela huset. Man skulle kunnat tro att modern genomskådat sin svägers passion och derföre påskyndade dotterns giftermal. Naigcot led förfärligt. Han önskade sig ha makt till att hindra tiden från att gå, att hämma händelsernas lopp. Men förgifves hakade han sig vid det svaga hopp han närde; hans fö stand visade honom oupphörligt hans vanmakt. Han kände att hans motständ var fruktlöst och likvil! likvil ville han segra om han ocksa skulle gifva sitt lif, sin själ derför! Plötsligt utbreder sig elt ohyggligt rykte i staden; promenadplatserna bli toma, husen tillsIntas. Man säger att med den starka värmen i rötmånaden har gula febern kommit; allestädes ser man likkistor och sorgdrägter; hvar och en fruktar för sina anhöriga, för si g sjelf och alla försäkra att pesten är värre än nagonsin. Det finnes icke ett hus der det icke är en begrafning, icke en familj, som icke begråter förlusten af en bland sina medlemmar.