Göteborgsposten – 15 oktober 1866, sida 2

oaktadt ofantliga summor, i trots af all tapperhet stå fransmännen nu inför den tydliga vissheten om, att de intet förmå uträtta. Fransmännon ha aldrig lyckats hålla sig fast i norra delen af riket, fastän Juarez endast hade att förfoga äfver små tillgångar och ehuru den bittraste tvedrägt rådde bland hans anförare. Att kejsaren icke kunde blifva herre öfver ett inom sig så splittradt parti, visar mer än allt annat, huru föga rot hans valdo slagit äfven under sin bästa tid, då de vigtigaste städerna voro besatta af fransmän, San Luis de Potosi, Monterey, Oajaca, Matamoras, Guaymas, Mazatlan och Acapulco. Visserligen hvilade upprättandet af den mexicanska tronen icke på ett halft dussin presters, generalers och qvinnors intrig, utan äfven på den tystlåtne Tuileriemannens illusion, att den nordamerikanska unionen skulle springa sönder och Södern derefter hatva fördel af att genom kejsardömet under franskt protektorat betäcka sin rygg ech i detsamma skafla sig en värdefull törbundsvän mot Norden. Den dag, då Sydstaterna slogos till marken och hemvisades till Nordens nåd eller onåd, var äfven den mexicanska kejsartronens öde besegladt, och det betyder föga, om den sista timman slår några månader förr eller senare. Washingtonerkabinettet gjorde det klokaste, det kunde göra: det lät saken lugnt ha sin gång och påminte blott då och då i Tuilerierna om, att man ej skulle ställa amerikanarnes tålamod på alltfor svårt prof. Napoleon III vill ännu med ära, om än med hårda uppoffringar och bitter erfarenhet, anträda återtåget, och i November börjar den redan sedan flera månader i koncentrering stadda transka kårens afmarsch. Om kejsar Maximilian då gör ännu ett sista försök att hålla sig qvar i sadeln, eller om han drager sina färde redan före eller med Bazaine, det förändrar ej ställningen. Men ej väntas Mexico i de republikanska händerna af frid och lugn. Det skall ännu ha mycket att genomgå, innan bättre dagar upprinna för detsamma. Lika bedröflig, som åsynen af detta i dödskampen liggande kejsardöme är, lika bedröflig är den skandalösa broschyrlitteratur, som nu uppstått och kastar ljus öfver de tyska mellanstaternas eländiga krigförande i somras. Förut har utkommit en skrift om Badens misstänkta beteende under kampen mot Preussen; nu är i Minchen utkommen en broschyr med titeln: Bayrarnes förbundssälttåg under sommaren 1866. Häri berättas, att den 71:årige prins Carl af Bayern, törbundsarmåens öfverbefälhatvare, förde med sig 8 praktvagnar och 168 hästar, vidare en hel vagnspark med silfver, porslin, fjäderfån och en hel kår af kockar, frisörer och andra tusenkonstnärer, samt att det bayerska högqvarteret uppsköt med operationernas börjande i flera dagar, derför att snickaren ej kunde få de stolar färdiga, som beställts för högste betälhafvarens beqvämlighet. Åfven fursten af Turn och Taxis befann sig vid högqvarteret och var utrustad på ungefär samma sätt som prirs Carl; han hade 4 lysande ekipager och talrika köksvagnar, hans kockar och kammartjenare hade sina särskilda kabrioletter o. s. v. På det kongl. slottet i Wärazburg höllos lueulliska dinger, under det preussarne jagade den 8:de förbundskåren tillbaka öfver Mamfloden. Någon samverkan mellan bayrarne och förbundstrupperna egde i sjeltva verket aldrig rum. Prins Alexander af Hessen lemnade sålunda skyndsammast jemte hertigen af Nassau den bayerska fästningen Marienburg, medan det påstods, att preussarne ryckte fram för att bombardera den. I st. f. att atvärja ett tlankangrapp på bayrarne, räddade han sina trupper genom ett hastigt återtåg till Hessen 0. s. v. Dessa broschyrer, som vinna hastig utbredning och läsas med begärlighet, komma den allmänna meningen att bryta stafven öfver småstaternas militära förmåga, vare sig till angrepp eller försvar, och vida mer än förr börjar opinionen i Sydtyskland uttala sig för en allians med Preussen såsom nödvändig. En af de wurtembergska ständerna framställd tanke om upprättandet af ett särskildt tyskt militärförbund skall derför neppeligen vinna allvarligt understöd i Bayern och Baden. En mera uppmuntrande anblick företer Hollands frimodiga hållning mot Preussen, som vill tvinga det att låta Luxemburg indragas i nordtyska torbundet, för att kanske vid tillfälle bli ett tvedrägtsäpple, af fördel för egoistisk och inkräktningslysten preussisk politik. Konungen af Holland är nemligen fast besluten, att af alla krafter värja si; mot Preussens fordringar. Man finner detia bekräftadt i det sätt, hvarpå den nyss insatte ståthållaren i Luxemburg, prins Henrik, kooungens broder, nyligen uttalat sig i Luxemburg om detta storhertigdömes ställning. Han sade bl. a: Att jag kommit till storhortigdömet är en borgen för att det skall förb ifva, hvad det varit. I detta land ensamt är det i Tyskland, der man har mod att säga: Vi äro lyckliga; vi vilja förblifva, hvad vi äro! Jag