Göteborgsposten – 15 oktober 1866, sida 1

Jag dock Fraugois Naigeot, Dominique Naigceots bror, och vill ej på det sättet bedragas på mitt arf. — Bedragas! Men kira svåger, svarade hon helt lugnt, ni är ju tokig! Tänk er litet för och blif ej genast hetsig. Lätom oss ej börja vår sammanvaro med oenighet och låtom oss gemensamt betrakta saken. Ni bör kunna inse att jag gör för er hvad jag kan. — Verkligen? — Naturligtvis. Min man efterlemnar vid sin död sin förmögenhet till sin dotter, icke sannt? Med hvad rätt kan ni göra anspråk på någon del deraf? På hvilken lag kan ni stödja er? Sålänge min man lefde hade han fuliständig frihet att ge er hvad han ville; han kunde ha skickat er hundratusen franes i stället för tiotusen, utan att vi skulle haft ett ord alt invända deremot. Var öfvertygad om att vi äfven med glädje skulle sett honom vara viilgörande mot er. Han skulle också ha kunnat upptaga er i firman, ha gått i kompani med er! Men nu, då han är död, kan jag nu beröfva min dotter en del af hennes fars förmögenhet, för att gifva den åt er? Hon gifter sig nu och hennes arf är hennes hemgift. Jag har äfven i sinnat att lemna henne en del af min förmögenhet. Ni kan väl finna det, saken