Göteborgsposten – 13 oktober 1866, sida 1

Gölchorg äd. 13 Oktober 1866 Fragan om arbetarebostäder här i Göteborg, hvilken med ovanligt lifligt intresse följta af äfven den stora allmänheten, fick hos herrar stadsfullmäktige i går, dock efter en lysande debatt, ett något snöpligt slut. At döma af förhandlingen, synes man inom stads: fullmäktige hafva befarat, att staden skulle om den åtoge sig att uppföra nämnde bostä der derigenom åsamkas en beskattning, hvilken måste bli orättvis för flera klasser. Detta tyckes vara en fullständig missuppfattning af frågans verkliga natur. Det gäller här ej att aftvinga kommunen något anslag, utan blott att den må med sin kredit gynna ett företag, hvilket äfven andra än filantroper funnit vara af nödvändigheten påbjudet. Men hvad man nu endast begär at staden som lån, kan ett uppskot möjligen till sist förvandla till ett anslag. Enligt alla kalkyler skulle neml. arbetarebostäderna, snart uppförda, afkasta tillräckligt, för att kunna betäcka både ränta och amortering; det är således ej en allmosa man begär åt de arbetande klasserna, ty af samma skäl skulle t. ex. de genom statens kredit upplänta summor för jernvägsanläggningar vara en allmosa åt landet, ehuru ingen kan bestrida, att icke de äfven äro till en oberäknelig vinst för staten. Man har äfven invändt, att den enskilda företagsamheten nog skulle råda bot för det nuvarande förhållandet, om endast densamma finge utveckla sig. Men håller detta antagande verkligen streck, om den enskilde husbyggaren tvingas att bygga och inreda boningarne så att hushyre-ockret motverkas? Vi wo det knappast. Ty kapitalerna visa sig alltför tydligt taga en helt annan riktning, än att fästa sig vid fastigheter. Det bör ej var: för någon främmande, att inteckningarne i sas egendom sprängas i hög grad, under det ati bankerna uppsamla penningarne, för att i sir ordning utlåna dem på korta papper och moi högre ränta, än inteckningar kunna och få be tinga. Lyckligtvis ega vi skäl att hoppas, de frågan, fastän uppskjuten, derför ej är afgjord förkastad, eller, rättare sagdt, hon kan ej för qvälvas, ty dertill eger hon uti sig alltför sto rättmätighet och sanning.