Göteborgsposten – 12 oktober 1866, sida 1

sin onkel på den andra uppbjöd hon hela sin iilskviirdhet för att underhålla dem. De gamle bokhallarne, hvilkas afgud hon var, instämde af fullaste hjerta i hennes glädjeyttringar, och Naigeot kunde ej bli trött af att betrakta henne och lyssna till hennes ord. Endast fru Naigeot var tankfull. Efter deserten fick hon sin dotter att göra en promenad med Charles och bokhällarne, och hon blef nu allena med sin svåger. — Käre svåger, sade hon till honom, ni har blifvit olyckligt gäckad på era förhoppningar vid er ankomst hit, och det är sorgliga underrättelser ni mottagit. — Det är sannt, bästa svägerska ....när man företagit en så lång resa för att återse en bror, så är det förfärligt att komma för sent ....; men ni .... er dotter .... ha begge mottagit mig så väl att .... jag icke vågar... och sedan .... Naigeot höll upp, ty han visste ej hvad han skulle säga, och han kände med förfäran att det nu skulle komma till en förklaring.