Göteborgsposten – 9 oktober 1866, sida 1

5 — MUMEJ alltmera gällande i tal och skrift, under det allmänandan med tyst vördnad underordnade sig den och dess framstående ledare. Äfven härigenom kom litteraturen in i en ny riktning. Man började tillegna sig frukterna at andra folks andliga verksamhet, genom att öfverföra dem på norsk grund. Sålunda var den norska litteraturen framme vid den vändpunkt, der den måste öfvergå från allmänhetens i de enskilda författarnes händer, då den traditionela, namnlösa författareverksamheten måste lemna rum för en personlig och namngifven. Vid denna tid slappades folkets sjelfstyrelse i alla riktningar och uppgick i konungadömet. Allmänhetens intresse för de allmänna angelägenheterna minskades i samma grad; och dermed förslöades äfven den sjelfverksamma och skapande kraften i folkandan, hvilken är ett oundgängligt vilkor för litteraturens utveckling i egendomligt national riktning. En uppmuntran ofvanifrån kunde ännu understödja den nationala litteraturen och till någon del ersätta allmänhetens sjunkande deltagande. En sådan uppmuntran fanns äfven från de konungars sida, snm styrde Norge till 1319, då Norge inträdde i sin första lösa förbindelse med Sverige under en gemensam konung; men sedan upphörde den alldeles. Den lärda skolbildningen, som nu skulle bära tyngden af litteraturens utveckling, var ej vuxen detta kall. Härtill kom språkets -sorvanskning som slutade med fullkomlig upplösning, så att innan det 15:de århundradets utgång det gammal-norska språket i sjelfva Norge, åtminstone såsom skrittspråk, kommit i sådant förfall, att dess återbringande till sitt gamla tillstånd skulle mött de största svårigheter, för att icke säga, varit omöjligt, ätven om någon sådan tanke eller sträfvan yttrat sig hos folket eller dess andliga och politiska ledare. Men tvertimod, disse skjöd snarere efter den heeldende Vogn. Föreningen mellan de tre nordiska rikena kom till stånd. En sammansmältning af de trenne folkens språk till ett enda skrifspråk var föremål för de unionelt sinnade maktinnehafvarnes mer eller mindre sjellmedvetna sträfvan, mot hvilket norska folket ej förmådde sätta någon stark skranka. Med Keyser antaga vi, all i detta häseende Unionen blet till skada för alla tre rikena, ty Danmark blef det öfvervägande och i Danmark herrskade ej turstar af äkta nordiskt ursprung. Det var den tyska kulturen, som då ville genom unionen bryta sig in och äfven gjorde det för långa tider, samt förstörde nordmannamålet. Det gamla skriftspråket i Norge måste omsider vika för ett nytt, som visserligen var nära beslägtadt, men likväl skiljde sig derifrån så mycket, at. den litterära verksamhe ten på det gamla modersmålet kunde anses afbruten, och en ny under dansk påverkan taga sin början. Og Videnskabeligheden, i det mindste al national Videnskabelighed, sulgte Literaturen i Graven. Det var först efter mange Aarhundreders Forlöb, at den atter skulde vaagne fra sin Dödssövn, for i en ny Skikkelse og med et nyt Sprog til sit Organ at trede i Virksomhed?. Förf. slutar öfversigten med ett kort omnämnande om litteraturutvecklingen på Island, som blet bestämdt att ända till våra dagar bevara i sång, saga och häfd det gamla nordmannamålet. Inom de af denna öfversigt uppdragna ramar lemnar författaren i det nu utkomna första bandet en fullständig redogörelse för den norsk-isländska litteraturens utvecklings. gång tills slutet af 14:de århundradet och ge: nomgår särskilt alla de mera betydande ver——— — —— fl Ah Fssa Ut nHaningaav mad