Göteborgsposten – 9 oktober 1866, sida 1

samhet på denna värderika litterära företeelse och det är det vi här vilja göra. Keyser eger i Norge ett högt anseende som historieskrifvare och betraktas tillochmed som den nyare norska historieforskningens grundläggare. Det hör ej hit att betrakta denna norska historieforsknings divergens under dess utveckling från t. ex. den danska och den deraf på sin tid förda lifliga kamp mellan tvenne skolor, en kamp, från hvilken vi här i landet hållit oss alltför mycket främmande, belåtna som vi varit med det mischmasch och den väfnad af sanning och dikt som vi en gång blitvit inlärda att kalla Sveriges fornhistoria, fastän det egentligen borde heta, att vi alldeles icke ännu ha någon fornhistoria. Enligt Keyser drog en gång från öster en folkstam, den germaniska, hvilken helt enkelt var en ny gren af den stora ariska stam, som nu med undantag af vissa delar af Turkiet, Storbritannien, de baskiska provinserna i Spanien samt Lappland och Finland befolkar hela Europa. Innan den germaniska stammen splittrade sig i tvenne hufvudgrenar, den sydgermaniska och nordgermaniska, var den redan så långt framskriden på kulturens bana, att de folk, som den omfattade, ej längre kunde kallas vilda. De hade då redan en religionsförfattning, stödd på vissa gudasagor och dermed förenade religiösa lärdomar, och en samfundsordning, visserligen ofullkomligt utvecklad, men likväl byggd på vissa lagar. Härtill har man rätt att sluta af den grundlikhet mellan de sydoch nordgermaniska folkens religiösa och politiska institutioner, hvilken man finner efter deras bosättning i deras senare hemorter, fastän de tvenne hufvudgrenarne måste antagas hafva kommit dit på olika vägar och utan att någon verksam utvexling med afseende på dessa institioner spåras mellan dem båda, förrän i en tidsålder då de religiösa och borgerliga institutionerna hvardera särskilt redan vunnit stadga och en ej ringa grad af utveckling. Man har således skäl att antaga, att den nordgermaniska folkstammen redan i denna aflägsna forntid före vår tideräknings början haft sina traditioner, omfattande isynnerhet en gudalära och en rättslära, och att den medfört dessa traditioner till sina nya boningsplatser i Norden, att den följaktligen redan då stått på den grad af andlig bildning, på hvilken den första ofullkomliga vetenskapliga sträfvan hos folken brukar uttala sig. Men dess framsteg i denna riktning gingo långsamt och den muntliga traditionen var under en lång följd af århundraden den enda väg, på hvilken alla tankens och erfarenhetens vinter vandrade från slägt till slägt. Någon litteratur uppstod först efter kristendomens antagande. En otantligt lång tidrymd, en tidrymd af mer än ett årtusende, ligger således mellan den stund, då en högre andlig verksamhet kan antagas först hafva börjat röra sig hos folkstammen, och den stund, då denna verksamhet uppenbarade sig i skriftliga meddelanden. Emellertid uppstod under den muntliga traditionens inflytande en skaldekonst, hvilken först tillegnade sig religionsläran och gudasagorna. Dertill anknöt sig å ena sidan en sedelära eller lifsfilososi och å den andra mytiskt-historiska sagor om utmärkta män, hvarigenom efterkommande blefvo hugade att tänka sig gudomskraften verkande mera omedelbart igenom dem. Af dessa heroiska sagor framsprungo återigen historiskt-genealogiska. Tillochmed föreställningarne om naturen och dess krafter, om tiden och indelningar, om de olika folkens och ländernas inbördes förhållanden blefvo på samma sätt af skaldekonsten behandlade till lättnad för den muntliga tradi