Göteborgsposten – 9 oktober 1866, sida 1

— Nå, men jag vann 2,000 förra månaden. Naigeot stod bedöfvad af vagnarnes larm, al ljusen, af hopens stoj och uppfängade bei dessa afbrutna samtal. Trots sin förvirring ansträngde han all den beräkningsförmåga han såsom bokhållare förvärfvat för att konstruera fantastiska rikedomar på dessa tillfilligt framkastade tal. Han beräknade med förfäran, huru många tusen franes man måste hafva om året för att kunna äta middag med Lucie, för att kunna förära sin hustru spetsar som atminstone kostade 50 francs, för att kunna spela, hålla ekipage ete. etc. Det föll likasom ett själl trån den olycklige kassörens ögon, öfverdädets afgrund öppnade sitt djup för henom, han blef hvimmelkantig och skulle ha sallit omkull, om han ej blifvit väckt ur sina drömmar derigenom att en vagnsstång stötte emot honom. Han upptäckte nu att det blifvit mörkt, och att rostaurationerna fylldes med besökande. — För tusan! tänkte han, jag får dock ej komma för sent. I Den tanken att de rika ej voro punktliga hade ej fallit bokhållaren in. Han kallade hastigt på en vagn, steg upp i densamma och ropade till kusken: Rue Copeau! just i det ögonblick klockan slog sex.