Göteborgsposten – 9 oktober 1866, sida 1

om skadespelare och applåder. Under denna rubrik innehåller Ny Illustr. Tidning en förträfflig uppsats af pseudonymen Jo. Jo. (Johan Jolin), ur hvilken vi taga oss friheten återgifva följande skarpa, men träffande anmärkningar: Jag bevittnade för några år sedan i Paris på Chöatre Frangais ett sätt att belöna den celebra Rahel, ett sätt, som för sin finhet borde få sin efterföljd. Hon spelade hjeltinna i Diana, en omtyckt pjes och hon spelade den mästerligt. I pjesen förekommer en scen, der Diana, stadd på flykt och skyddande sina späda syskon, öfverrumplas i en skogstrakt af några druckna ädlingar och tilltalas på ett skymfande sätt. Slutligen spörja förföljarne hvem den sköna är. Une femme! svarade Diana med en ädelhet i ton och åtbörd, som var gripande ända till hänförelse. Den gjorde också de berusade ädlingarne nyktra af blygsel, medan den nyktra publiken blef alldeles berusad. Men förtjusningen brast icke lös i en bullrande applåd, som skulle stört den vackra scenen, den yttrade sig i ett doft och blixtsnabbt bravo!som icke bröt sönder detaljen eller situationen ett enda ögonblick. Men det var den fängslade åskan af ett bifall, som dånade först efter aktens slut; det var ett sympatetiskt ljud från hela salongen såsom från ett enda jättebröst, det var den tysta vördnadsfulla ovationen åt en stor konstnärinna, som ej behöfde mer än detta lilla vindsnabba sorl för att veta att hon följdes med spändt intresse af den tjusade publiken.