Göteborgsposten – 8 oktober 1866, sida 1

AAA EEEE — vexcln utbetalde han tio bankonoter på tusen francs. Det svindlade för Naigeots ögon under denna utbetalning, och han frågade sig sjelf om verlden verkligen stod ännu. — Hvad för något! Det är ej jag som utbetalar! det är verkligen jag som mottager penningar; Hvad för något! Det är ej jag som sitter bakom kassörens skrank; det är jag som kommer stolt fram och presenterar min vexel! Bokhållaren räckte alldeles likgiltigt ut penningarne till honom. Naigeot grep dem, räknade dem och blef stående orörlig framför skranket i det han stirrade på sin skatt. — Nå! ropade kassören förundrad, är det ej riktigt? Ni får gå undan och lemna plats för andra! Naigeot märkte då att nyanlända redan trängde fram, och han drog sig tillbaka för att häfta bankonoterna säkert fast vid sin ficka med en knappnål. Derefter gick han ned i porten, dock ej utan att kasta ännu en sista blick åt kontoret och den massa menniskor som trängdes rundtomkring kassan, och ej utan att ännu en gång lyssna till klangen af guldet som föll ned i lådorna. Han frågade sig sjelf om allt detta var -en verkligt eller om det ej var en dröm som snart skulle taga slut, en gyckelbild som ett slag af uret skulle komma att försvinna.