Göteborgsposten – 8 oktober 1866, sida 1

Skogsförödelsen. Med anledning af de stora öfversvämningarne i Frankrike och de nu mindre och mindre sällsynta atmosferiska oredorna, uttalar Times följande anmärkningar, hvilka tyvärr i flera fall ega tillämpning äfven här: Naturen har så beundransvärdt ordnat de ömsesidiga förhållandena mellan himmel och jord, att hvarje trakt af jordklotet kan sägas vara välsignad med det klimat, som bäst lämpar sig för de lefvande varelsernas behof, för hvilka det var afsedt; men det står alltid i menniskans makt att förbättra eller förderfva; ej allenast att ödelägga och förstöra landets utseende, utan äfven att genom sjelfva denna ödeläggelse störa elementernas lopp och göra ingrepp i atmosferens allmänna ekonomi. Under de sista 60 åren har nästan hvarje pinne uti skogarne i många stora distrikter i Frankrike, Spanien och Italien blifvit nedhuggen. Ett obarmhertigt krig emot skogarne har nästan sedan urminnes tider förts i dessa länder, följden af ett öfverdrifvot, för att icke säga gement och girigt, jordbrukssystem, för hvilket allt, som växte på rot och ej bar frukt, var ett oting, och af en tilltagande brist på bränsle. Stora skogstrakter lyckades dock i århundraden undslippa förstörelsen, i följd af deras säkra ställning på de otrampade bergskammarne elle. i djupet af deras ogenomträngliga klyftor. Men alltsedan början af detta århundrade har anläggandet af förträfflixaa vägar genom de högsta bergspass, utvidgandet af segelbarheten på floder och kanaler och senare införandet af jernvägar öppnat landet i alla riktningar och gjort det till ett lätt byte för den omilde skogsmannens yxa... Lagar för skogshushällning och forstmän hafva visat sig vara lika onyttiga. Vinstbegäret kunde, i länder der timmer och bränsle stego med hvart 10 år till fyra gånger deras värde, icke öfvervakas och äfven der, hvarest girigheten icke verkade som en tillräcklig stimulus, tycktes en blind förstörelseanda drifva folken att bortskaffa hvarje buske eller qvist, huru harmlös den än var, medan den växte, huru onyttig sedan den huggits. Följderna af denna vansinniga förödelse ej allenast för jorden, utan ifven för sjelfva klimatet, hafva under någon tid icke uppmärksammats eller helt enkelt tillskrifvits de plötsliga naturvexlingarne och årstidernas förvändhet. Bergssluttningarnes nedbrytande i klyftor och raviner, lodbäddarnes tillstangande, fältenas förödande genom loder som nedföra stora massor af sten och kisel voro dock för synbara föjljder af de bindande rötter1ag bortskaffande, för att lemna något tvifvel öfrigt afseende på deras verkliga ursprung; men det borde ia varit: lika lätt att till samma källor spåra de tarka vattenflöden, som nu för tiden nästan oföränlerligt utmärka hvarje vårtö och hvarje höstregn. Ty jattenflödenas plötsliga inträffande och snabbhet har öranledts af bergshöjdernas uthuggning, dalarnes utidgande och oppnandet af passager för nedflottning s det fällda timret. Bergens karakter ha i allmänect utjemnats och strömmarnes fall från deras källor ill mynningarne har tilltagit i hastighet; alltsom deas kanaler fyllag genom hopandet af hvad de föra ned sig, har deremot deras lopp på fältet bämmats ch mattats. Den gröna våxtlighetens nästan fullomliga försvinnande från de högre bergen och kulltörtandet af det stängsel, som en tät och hög skogsåxt uppreste mot vindarnes våldsamhet, hafva både