Göteborgsposten – 5 oktober 1866, sida 3

IIvarjehanda. Antalet af de elesanter, som årligen mäste dödas, på det att verlden må kunna tillfredsställa sitt behof af elfenben, är större, än säkerligen de flesta ana. Endast i Sheffield förbrukas årligen så mycket elfenben som kan fås af 20,000 elefanter, och Sheffield är antagligen icke den enda stad, der denna artikel förarbetas. Uvalrossen (Trichecus Rosmarus) och Narhvalen Monodon Monoceros), af hvilka äfvon elfenben hemtas, lemna endast mindre qvantiteter och då man hittills icke kunnat upptäcka något fullt lämpligt surrogat för elfenbenet, synes man ha skäl till den förmodan, att i en icke aflägsen framtid det ir komplett slut med hela elefantslägtet. Det bästa elsenbenet kommer från Afrika; det har väl icke samma vackra hvithet som det asiatiska, men det bibehåller sin färg längre, är mera genomskinligt, har färre sprickor och är emottagligt för en vackrare polityr, hvilket förorsakas deraf att det innehåller lika många animaliska som mineraliska beståndsdelar, då de mineraliska äro de öfverväganue i det asiatiska elsenbenet. Piån Ryssland utföres också en del elsenben, utgörande tänder af utdöda elefantoch mammutbdjur, som påträffas i norra Sibiriens floder och som oftast bibehålla sig förträffligt. Den torrhet och skörhet, hvaraf dylikt gammalt elfenben lider, kan borttagas genom kokning i en gelatinös upplösning och man kan derjemte genom att upplösa en del af mineralbeståndsdelarne utan att skada elfenbenets fasthet gifva det större elasticitet. Det s. k. vegetabiliska elfenbenet, som kommer från Cen raloch Sydamerika, har ett mycket underordnadt värde och de många försök som i senare tider gjorts att ersätta elfenben genom en konstprodukt, t. ex. genom en blandning af kautschuk och gutta-percha ha ännu icke ledt till ett tillfredsställande resultat.