Göteborgsposten – 5 oktober 1866, sida 1

lefva utan att bry mig om någonting, och om Jag arbetade finge jag ändock något öfver. Det skulle vara att försäkra sig om en behaglig existens; men det kunde dock ej kallas att vara rik! I sådant fall skulle jag ju ändock alltid bli tvungen att segla bort! .... Ah, bah! det kan jag alltid hinna tänka på! Nu för ögonblicket är jag rik! .... tiotusen franes! tiotusen francs framför mig! Det är en liten vacker summa, och jag vill gifva ut deraf utan att räkna så noga. — Buncaud! ropade han. Värden på inrättningen svarade ej, sannolikt emedan han ej hört det. — Ja, ja skall gifva dem en middag .... och hvad den skall bli utsökt! Jag behöfver ej alt so på några buteljer vin mer ellor mindre, eller spara på en stek .... jag kan betala min middag likaväl som de rika! Och på min ära! åtminstone i dag skola dessa gola menniskor få sin del deraf! — Buncand! IIvad kan det allt vara för delikata och utsökta saker som de rika äta? — Buneaud! Buneaud! ropade han, denna gäng med hela kraften af sina lungor. ——