Göteborgsposten – 4 oktober 1866, sida 1

grund hade drifvit honom att handla: det var fruktan för fattigdom, räddsla för att lida nöd. Och genom en besynnerlig motlägelse, som dock är vanligare än man skulle tro, hade Naigeot ander hela sitt lif drömt sig till den stränI gaste försakelse blott för att sky dda sig mot brist. Ej ens i sina ungdomsår hade han någonsin tillåtit sig uppfyllandet af en önskan, aldrig hade han under ögonblickets hänförelse glömt framtiden. Då han var tolf år hopsparade han de fickpengar, som hans far gaf honom. Då han var tjugo är och efter att i tre år ha varit anställd hos ett handelshus han började få lön som kommis, insatte han pengarne hos sin principal och lät räntorna växa och kapitalet förstoras. Han vågade knappt att deraf uttaga den nödvändiga summan för att lefva; man kan deraf tänka sig den fasa hvarmed han betraktade sin äldste brors öde, då denne satt sig skulder, förstört sitt arf och nu såg sig nödsakad att segla ut i verlden för att söka sin lycka. Den tarfliga diet som både hans egen familj och hr Gobain, hans principal, höllo, hade ej tillåtit honom att bli någon stor gourmand. På spel hade han aldrig förlorat mera än en franes, och det var ändock i hans ungdomsdagar, och han förebrådde sig ännu beständigt derför. Hvad qvinnorna angick så hade han