Göteborgsposten – 4 oktober 1866, sida 1

IL. Detta tal slutade alla de äregiriga drömmar som uppstått i Naigcots hjerna. Han skyndade sig till sitt arbete, slutade sin dagliga förrättning och kom tillbaka för att gå till sängs med samma maskinmessiga punktlighet som den enögde arbetshästen som i tio ärs tid går omkring i samma qvarn. Det ir verkligen en oycklig varelse, denna menniska med den mörka blicken och släpande gången. Man kan visst aldrig framställa en mera fullständig typ af dessa stackars menniskor, hvilka medelmåttigt förstånd, en inskränkt krets af bekantskaper, ett oblidt öde och tusen andra omständigheter dömt till att fransläpa ett mödosamt lif med tillhjelp af ett oupphörligt och fruktlöst arbete. Och likväl var Francois Naigeot i högsta grad begåfvad med dessa sociala dygder som förvärfva eller bevara rikedom: tålamod, sparsamhet ända till girighet, ordning och fullkomlig frihet från passioner. En enda sak hade varit driffjedern i hans lif; en enda bevekelseHalla fr Nena 990