Göteborgsposten – 3 oktober 1866, sida 2

ÅUmÄA 7 Å;: teriserad genom en intensiv bitterhet. Partikänslan sväller lika hög som någonsin under kriget. Det är anmärkningsvärdt, att denna ytterliga bitterhet och osördragsamhet blir något vämjelig för en stor del folk, och de få tidningar, som göra anspråk på att vara oberoende af partiskacklorna, protestera deremot; men majoriteten å båda sidor vill i detta afseende ej lyssna till skäl, och det är ett allmänt intryck, att innan förvecklingen slutas, skall kriget åter blossa upp, framtvingadt at den sida, som råkar att bli slagen vid valurnorna. Landet är fullt med oroliga sinnen från armåen och mänga af dem utan sysselsättning — just sådant folk som utgör de bästa verktygen i en revolution. Man vill likv l ej gerna tilltro presidenten Johnson, att han skulle, tör att besrämja sina åsigter, tillgripa etv så törtvifladt steg, ehuru det ej kan nekas, att töremålet sör kampen är af väsentligt principiel natur för Förenta Staterna. Johnsons hela politiska lära är: Försattningen sådan den varr, eller den teorien att, tastän en stat ej har rätt att lemna Unionen och kan åter tvingas in i den, om den gör det, får likväl icke någon förbundsauktoritet, ej ens inom sjelsva kongressen, blanda sig uti någon stats inre angelägenheter, och att, då en stat erkänner förbundsregeringen, den äfven har giltiga anspråk på att återfå alla sina forna rättigheter. Men, anmärker härtill Times, det borde vara tydligt för hvarje amerikansk statsman, att ett af de förnämsta resultaterna af det förflutna kriget är den stora tillökningen i kongressens makt och en allmän förändring i staternas förhållande till hvarandra och till förbundsregeringen. Före kriget var centralmyndighetens svaghet det anmärkningsvärdaste draget i den amerikanska författningen. Denna är oförändrad till bokstafven, men dess anda och utöfning äro ej längre desamma. Under de fyra årens konvulsioner var en öfvervakande makt nödvändig för republikens säkerhet, och kongressen tillmätte sig en makt, som troligen icke skall åter allvarligt bestridas densamma. Unionen, alldeles sådan den var, kan knappast mera existera. Uti alla vigtiga ärenden skall kongressen praktiskt vara en nästan lika yppersta myndighet som britiska parlamentet. Norden och Södern, de atlantiska staterna och vestern skola sannolikt nödgas böja sig från den kolossala myndighet, som utgått från hela Unionen. För närvarande är det Söderns tur, och hvilken författningens bokstaf än må vara, eller de förklaringar som lagstiftare kunna gifva åt densamma, är det likväl säkert, att kongressen måste till slut vandra sin egen väg. Om derför de stundande valen ända med nederlag för presidentens politik, skall det vara gagnlöst för presidenten och hans rådgifvare att vidare framhärda i sin opposition mot hvad som synbarligen är flertalets af amerikanarnes vilja Det är, såsom läsaren finner, verkligen en betydelsefull brytning, som Förenta Staterna sålunda närma sig eHer kanske rättare genomgå. Genom kongressens makt blir både presidentens och hvarderas af de enskilda staterna inflytande minskadt. Kongressen blir den egentliga makten. Devta är ett betydelsefullt steg i den amerikanska författningens utveckling, och historien har att uppvisa ej så få fall, hvilka motsvara detsamma. Det kan leda till en stadgad konstitutionel regering lik parlamentsstyrelsen i England, ehuru med republikanska i st. s. monarkiska former — eller det kan föra till absolutism såsom i Frankrike, der parlamentet slutligen blet ett slafviskt verktyg i den oinskränkta monarkiens hand. De stora krafter, som alltid äro i Amerika i verksamhet, göra åsynen af denna utvecklingshistoria dubbelt intressant, på samma gång den är särdeles lärorik för tänkaren, hvilken ej nöjer sig med att blott betrakta ytan af tingen. Verlden blef något förvånad vid underrättelsen om det plötsligt utbrutna och nu redan dämpade upproret på Sicilien, för hvilket fremmande stämplingar och intriger snart vi sade sig ligga till grund. Dessa intriger kunna nu redan ses temligen tydliga. Det var väl bekant, att i södra Italien och särskildt på Sicilien en stor del at betolkningen var mycket missnöjd, att det i dessa provinser fanns ett republikanskt parti och ett starkt prestparti, att många der ansågo sig för högt beskattade — kortligen der funnos elementer till splittring, hvilka Osterrike, som då låg i krig med Italien, ansåg sig böra begagna, i förening med hälven och exkonungen af Neapel. Men konspiratörerna räknade på mera tid, och upproret kreverade för sent. Från säker källa uppgifves, att flera österrikiska officerare för någon tid sedan skickades från Wien till Rom, dit de kommo med högt uttalad afsigt att vilja ingå i påfvens tjenst. Dessa officerade voro utvalda män, intelligonta och ihärdiga. De inträdde dock ej i på åtvens tjenst. Det är icke bestämdt kändt,