Göteborgsposten – 3 oktober 1866, sida 1

Stockholm d. 1 Oktober. Nu för tiden är det ojemförligt mycket svårare att uppträda som profet, än i den gamla goda tiden. Man blir väl icke bränd — så till vida är det bättre nu för tiden — men man råkar så lätt ut för det harmliga obehaget att ens profetior alls icke slå in. Vid det högtidliga tillfället, då adeln efter utkämpad strid i den stora reformfrågan lemnade valplatsen — riddarhussalen —och helsades med entusiastiska hurrarop af den på riddarhustorget församlade folkmassan, uttalade en af adelns mest framstående ledamöter följande ord, som skulle innehålla en profetia: Se der, mina herrar, de nya kamrarnes blifvande medlemmar! Nåväl, erfarenheten har redan visat att hans profetia icke har gått i fullbordan. Han anade ej då, hvad som inträffat, att han och de begge, till hvilka hans ofvan citerade spådom meddelades, skulle blifva invalda i första kammaren, hvars förste talman han sannolikt blir. Men troligen är han hvarken den ende eller den etthundraförste i ordningen, som helt och hållet missräknat sig på riksdagsmannavalens utgång. Eller kan det förnekas, att alla berättigade intressen genom de skedda valen befinna sig ganska väl representerade, äfvensom att, såvidt man kan bedöma det, en ganska tillfredsställande jemnvigt emellan dessa intressen förefinnes i begge kamrarne? Otvifvelaktigt är att åtskilliga kapaciteter icke blifvit valda; men sannolikt är deras antal icke så särdeles stort, och deras frånvaro torde i allt fall icke kunna betraktas som en oersättlig förlust. Naturligtvis finnas ganska många personer, som skulle önskat blifva valda; men denna omständighet torde allenast bevisa tillvaron af ett lifligt intresse för ett ganska mödosamt kall och för statens angelägenheter. Vidare är troligt, att ganska många gerna skulle vilja se sina vänner d. 15 Jan. dekorerade med den runda riksdagspoletten i knapphålet. För min del skulle jag möjligen kunna uppgifva minst hundra kandidater; men både de och jag få väl ha tålamod och lefva i hoppet tillsvidare. Åtskilliga radikala ondgöras svårliga deröfver, att så många embetsmän, och dertill förtroendeembetsmän, blifvit valda — ede äro ju icke oberoende, säger man. För min del hyser jag ingen truktan för detta beroende af en konstitutionel regering; men deremot mera fruktan för det beroende som representanterna så lätt sätta sig uti till sina valmän för att bli återvalda. Jag har tyckt mig finna, att den som har disposition för att blifva beroende, blir det, förr eller senare, mer eller mindre märkbart, ehvad han är eller icke är törsedd med kunglig fullmakt. Hufvudsaken är att ega denna karaktersfasthet, som alstrar. sjelsständighet, gentemot både regering och valmän. För min del hyser jag oändligt mindre misstro till de ofvan antydda personernas) Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten).