Göteborgsposten – 29 september 1866, sida 1

Till allt detta ock uti staden Finnas nog motstycken om man så vill, Se våra lejon parera paraden, Se dem gå eller se dem stå still! Se våra damer, frisyr 3 la rugg-lugg, Tresnippen högt uppå lockarnes horn, Se våra herrar uti ÅBeni-zZoug-Zoug, Hattar så höga som Babylons torn. Ha vi ej blommor som börja att knoppa, Så ha vi annat som också går an, Se uti solskenet sta lsbuden hoppa Tag dem i regnet, min vän, om du kan. Hela naturen är glad och yster, Genomsusad af glädjens ton, Krönikeskrifvaren, fordom så dyster, Klottrar hop vers utan rim och reson. Om vi skulle våga hoppas att få godt väder till flyttningstiden! Hvilken lisa för alla olyckliga individer, hvilka redan om Måndag skola börja den stora Oktober-folkvandringen, att i stället för att blöta och genomsura tå traska in på renskurade golf istället kunna torrskodda få gå okända öden till mötes. Bakhalum, vi få se! Kismet, ödet, ville att de herrliga solskensdagarne just skulle göra sitt intåg samtidigt med ankomsten af vår utmärkte sångare br Anders Willman, hvilken säkerligen eljest kunnat påräkna en vida större publik än som i Onsdags var fallet. Att denne verklige artist vid sitt uppträdande skördade det lifligaste bifall behöfver knappast nämnas. Det gifves många olika sätt att sjunga här i verlden och det är väl möjligt att det finnes röster af mera öfverraskande natur än hr Willmans, men vi tro att få af Europas artister kunna öfverträffa honom i föredragets på samma gång enkelhet och konstnärlighet. Det är just denna frihet rån all flärd, allt braskande med onödiga på effekt anlagda grannläter, allt oskönt forceranle af röstinstrumentet, som utmärker den sanne konstnären. Hvad vi beundra hos hr W. är derföre just, att han i detta hänseende icke åtit sig påverkas af de utländska mönster, af hvilka vi för ej längesedan haft nöjet se och höra mer eller mindre lyckade kopior, att han, kortligen sagdt, sjunger med detta så att säga nordiska behag, som genom Jenny Lind sörst eröfrat hederskransen inom konstens verld och som gjort åtskilliga af våra svenska artister verldsberömda. Vi beklaga att omständigheterna icke kunnat medgifva hr W. att ge den del af vår publik, som det icke törunnats att se honom på hufvudstadens kungliga scen, en om också svag föreställning om sin stora förmåga som dramatisk sångare. Förliten eder icke uppå förstar, de kunna intet hjelpa än en gammal sats, åt hvilken dock dir. Lindmark i dessa dagar varit i tillfälle att ge en lysande dementi. De gånger som han kunnat räkna på skridskokungens benägna biträde, har han nemligen haft att lägna sig åt som det heter på recensentspråket nära nog fullsatt salong; hvaremot i Tisdags, då Familjen Benoiton uppfördes, eget nog salongen var klent besatt. IIäraf torde det till komplett evidens vara bevisadt, att furstarne understundom äro bra mycket bättre att förlita sig på än — folket. När man hamrat så länge på lyckans städ, att man i lugn och ro kan draga sig ifrån verldens rastlösa äflan efter den glänsande metallen, hvilken så mången inbillar sig skimra igenom timlig och evig välfärds orubbliga hälleberg, eller mera prosaiskt uttryckt, när man väl hunnit derhän, att man kan lefva på sina pengar, när den ena dagen är den andra lik, när soppan står på bordet kl. precis 2 och nattmössan drages öfver öronen kl. precis 9, när, med ett ord sagdt, man är en vanlig, hederlig medborgare, som har lika mycket aning om huru passionernas stormar kunna med ett nedstörta hela tamiljers vällärd och lycka som Platin hade om rättvisan, då kan man väl understundom vid åsynen af en skakande dram, halft rysande, halft belåtet utropa: IIu, så ohyggligt! Gudskelof att sådant aldrig kan hända i verkligheten! Och ändå tilldraga sig midt i vår tid saker, hvilka vida öfvergå den djerfvaste santasis foster. En sådan är den familjedram, hvars senare, måhända dock icke sista akt i Thorsdags utspelades intör poliskammaren. Den som var i tillfälle åhöra de ord, med hvilka den olyckliga, brottsliga makan för alltid skiljdes från sin make, ord, som endast kunna komma från ett förfärligt sönderslitet inre, från en själ, som sett hoppets och törsonlighetens milda stråle måhända för alltid draga sig in i mörka moln, den måste försärad utbrista: Hvilken afgrund är icke menniskohjertat! Och ändå, hvilken himmel kan det icke innesluta! Ljufvast och mest öppet för hela menskligheten klappar det dock berördt af den första kärleken. Då gifver det sina känslor luft i ett uttryck, hvilka tillkännage att den af Amors pil dödligt sårade är färdig att ta hela verlden i famn. När den nått sin kulminationspunkt bryter den ofta ut i rim