Göteborgsposten – 28 september 1866, sida 2

Förgäfves sökte jag att hålla honom tillbaka; han kastade på mig en befallande blick, ryckte sig lös och störtade in bland de stridande. Jag följde efter honom och högg in som en ursinnig. Kampen slutade under ett fruktansvärdt slagtande. Blott få kabyler hade kommit undan och ännu särre togos tillfanga. Ett rikt byte föll i vära händer, af vapen, kameler och omkring hundra hästar af det ädlaste blod. Raoul, som nu försjunkit i ett tillstand af slöhet, fick j: upp på en dromedar, som fördes under uppsyn at ett halft tjog zouaver, anförda af den outtröttlige Jacoub. som bredvid sin militära befattning beklädde en kammartjenares tjenst hos öfversten. Som en hel karavan vände vi i triumftag tillbaka till förposterna, der vi inträffade dagen efteråt vid solnedgangen och mottogos med stort jubel af våra vapenbröder. Mycket emot sin vilja måste Raoul hålla sig inne och ligga stilla på sin bädd; läkaren, som ej sällan skakar på hufvudet, har allvarligen föreskrifvit det. All den tid jag kan undvara från mina militära pligter använder ja vid hans läger; min fältsäng är inflyttad i hans barack.