Göteborgsposten – 28 september 1866, sida 1

hiilarne, gaf på min vink en signal till anfall, som nästan i samma ögonblick besvarades af hundra kabylers rop. Med fällda geviir sprungo ronaverna fram, bajonetter och krokiga sablar, lansar och bösspipor blinkade och klirrade i orodigt sorl och striden blossade upp på alla håll. Då jag med mina ledsagare kommit förbi dromedarerna, mottogs jag med tjut och rasande sabelhugg af den manstarka vaktposten, som dock snart blef nedstött eller jagad pa flykten. Derborta bakom tältet låg en flock franska soldater bundna. Deras band blefvo hastigt lösta; med ropet vive Tempereur och gripande de fallnas vapen, störtade de sig in i striden. I stjernljuset och vid det flammande skenet från vakteldarne kunde jag knappt känna igen Raoul; hans skägg förekom mig grått och han hade ett stort kläde bundet omkring hufvudet. — Rodolphe! Bravo! utbrast han då han 3 mig och under det jag befriade honom från de krängande banden. Jag tviflade på att jag skulle få se dig mera i detta lifvet, och du kommer just i elfte timman. De öfverrumplade mig under vår siesta, och de ha nästan klufvit mitt hufvud. Jacoub! räck mig den vackra sabeln som sitter i din kamrats bröst derborta. Nu framåt, mina tappra gossar! Å