Göteborgsposten – 27 september 1866, sida 1

att dö. Soldaterna kommo nu närmare och togo fatt på dem som lågo straxt invid mig. Ett par vackra gossar, hörde jag en af dem utbrista. För djefvulen! Man måste väl hugga af handen för att få geväret ifrån honom.Jag öppnade ögonen; vid sidan om mig lågo två unga män med så ljusa ännu i döden vackra ansigten. Hvar och en af dem hade varit sin familjs stolthet och hopp; de hade sutit på samma bänk i skolan och hade nyligen afslutat sina studier; de voro båda slesvigare och hade med entusiasm trädt in i första regementet, i samma kompani, och efter att ha afslutat sitt lefnadslopp lägo de nu sida vid sida på ärans filt. Den ene hade tryckt högra handen mot hjertat, som kulan gått igenom, och han höll geväret i den krökta armen. Den andre som fatt en kula genom pannan höll ännu geväret omslutet med högra handen. Då man upptäckte att jag ännu var vid lif, blef jag uppkastad i en vagn, hvarest jag delade en knippa halm med en annan sårad, och transporterades söderut. I Slesvig kom dock en tysk fältskär och förband mitt sår, innan man förde mig vidare. Jag har tillskrifvit det härvarande franska gesandtskapet, och i min egenskap af fransk officer kommer jag genom dess medverkan att bli utlöst ur fångenskapen, och det så mycket