Göteborgsposten – 22 september 1866, sida 1

ett kort eller långt räsonnemang, alltefter herrskapets olika skaplynne, sätter man sig indtligen till bords. De mystiska karotterna afslöja sitt inre, från den ena uppstiger en skarp, ehuru icke egentligen obehaglig ånga. — Uxvad är det här? Rofvor! Men min bästa du, du vet ju, att jag aldrig äter rofvor! — Ack, hvad vill du Jag skall göra, haltgråter din unga fru, min goda du, det finnes ingen potatis i år!. ÅInga ärter, ingen potatis, jo, det här är snyggi!, väsnas du, men min vän, lugna dig, i ditt eget lilla rike må du spela herre så mycket du behagar, tordra det ena orimligare än det andra, men i naturens stora rike finnes endast en herrskare, och det börjar sannerligen se ut som om han vore betänkt på att låta dig mumsa rofvor hela vintern och våren om. Ty regn, regn, regn, är lösen för dagen och huru länge dermed skall fortfara, det vete vår IIerre. Gamla märken stå icke längre, de duga liksom gamla frimärken icke annat än lör — samlare. Sjusolvaredagen, månskiftet, L—z och hela raden af privat praktiserande väderleksspåmän, alla ha de mistat krediten, ingen tror på dem. Det förundrar oss att icke Wäktaren långt före detta förklarat detta abnorma väderleksförhållande för en nySyndatlod, men kanhända när allt kommer omkring, så har den redan gjort det. Och att slösa några vidare ord på väderleken torde vara förspild möda! Det Nissenska mordattentatet var en ohygglig händelse, som inom detta samhälle lyckligtvis hör till sällsyntheterna. Man har starka anledningar att misstänka, att den ursprungliga meningen varit att göra detta nidingsdåd till den sista scenen i det sorgliga tamiljedrama, hvars närmare detaljer redan långt före detta tillhöra offentligheten. Om det skulle visa sig att så verkligen varit förhållandet, finna vi deri ett nytt skäl att beklaga den, i sanning, högst förunderliga undlallenhet, att icke säga något värre, som viats det vgentliga upphorvet till alla dessa skandaler, den fräcka, pligtförgätna och tjufaktiga äktenskapsbryterskan. Det vore önskligt om vår polis lyckades att sprida ljus i denna hemska och mörka sak. Den förlust som svenska målarekonsten under veckan gjort genom pros. Aockerls sistl. Söndag härstädes inträffade hastiga, om än ej oväntade bortgång, har redan inom svenska pressen tolkats af dertill värdigare pennor än vår. At alla de minnesrunor som ristats på hans grat framgår granneliga att konstnärens bortgång anses som en verklig nationalförlust, det yppersta beviset på att om än beklagligen hans bana afbröts, just då haus talang stod på sin middagshöjd, han dock icke lefvat förgälves, ty ett vet jag, som aldrig dör, ryktet at den som sig ett godt förvärt Ja, långt, långt efter sedan hans nu lefvande talrika vänner och beundrare, lydande dödsengelns bud äfven de, upphört att med kärlek och saknad ihågkomma honom, skall minnet af Johan Fredrik Höckert likt en klar stjerna stråla från svenska konstens himmel. En herre, som tecknar sig Richard, har under loppet af sommaren undtägnat Åftonbladets läsare med en serie reseskildringar under rubrik: lr och der i backarner?, hällna i en ledig, ehuru nog färglös stil. Under sina skutt i backarne hann han ändtligen till sexan, hvilken han här i Göteborg serverade sig sjelf och sina läsare, synbarligen i det allramiserablaste lynne. Men vi vilja låta honom sjelf tala: Det fördelaktiga läget har gjort Göteborg till rikets förnämsta handelsstad. Redan vid första anblicken märker man hur långt man här har kommit framför det öfriga Sverige i handel och näringar. Göteborg har tagit ut stegen för att följa med sin tid och derigenom fått ett utseende, som icke är riktigt svenskt. Det ligger något engelskt, eller snarare holländskt, i dess fysiognomi. Man ser tydligt att här är penningens hem. Allt är så massivt och dyrbart, inga kostnader ha sparats, då det gällt stadens bästa. Dessa präktiga kanaler med sina nya broar; denna utmärkta stenläggning på gator och torg; dessa macadamiserade vägar; dessa dyrbara publika byggnader, allt utvisar innevånarnes berömvärda intresse för sin stad och deras förmåga att praktiskt visa det. Men oakadt allt detta felas något i Göteborg — en annan nättstock för menniskovärdet än penningen. Det hviar något stelt och hårdt öfver staden. De gråa husaderna se ut som en samling kassakistor och konorsskåp. Kanalerna likna vexlar (!), hvaröfver brotrne löpa som accepter (1). Den sattige känner här ner än annorstädes sitt sorgliga öde att vara slagen ill en slant, han tycker att hela staden är ett enda fantligt kassaskåp och ser med vemod upp till dessa edelfysiognomier, som möta honom vid hvarje steg. Jet finnes menniskor, som likna siffror, och att de esta af dem äro nollor gör ingenting, ty de bevisa u rikedom när en och annan etta går i töten. Göteborg eger många utmärkbeter inom litteranrens och konstens verld. Det (Der?) är icke brist å estetiska njutningar och de sköna konsterna röna er uppmuntran än måhända annorstädes i vårt land. )et är som någon träffande anmärkte: — de kunna injuta deraf, men de betalat, Med förlof sagdt, det synes oss, som den nge (ty man mäste vara bra ung, tör att på ik arm döma så tvärsäkert!) resenären dena gång icke tagit till rättesnöre den gamla utsen sakta i backarne. Vi misstänka näan, att det varit med honom som med den enelske romanförfattaren, hvilken en gång tog g det orådet före atl skildra det högaristo