Göteborgsposten – 21 september 1866, sida 2

AVI MA — tro de sig berättigade att ösa ur statskassan. Sälänge sultanerna icke respektera budgeten, är den sålunda endast illusorisk. Jag har äfven anmärkt att den muselmanska befolkningen betydligt aftagit i Smyrna såväl som i alla turkiska sjöstäder. Denna race drager sig så småningom allt längre in i landet, under det att det kristna elementet af alla sekter i en anmärkningsvärdt stigande grad synes vända sig mot kusterna, hvarest det känner sig mindre bundet i sina vanor och förvärlskällor. Vid Professor J. P. Höckerts jordfästning i Göteborgs domkyrka d. 20 Sept. 1866. eyttermera Käre Bröder! hvad sannt är, hvad rligt är, hvad rätt, hvad kyskt, hvad ljufligt, hvad väl lyder, är någor dygd och är något lof, tänker derefter. Philipp. 4: 8. När först Aposteln i Philipperbrefvet Förkunna fått hvad högst han prisa kan: Guds frid, som öfvergar allt värt förstånd Och som förvara kan i Christo Jesu Vart hjerta och vårt sinne, han tillägger: Hvad sannt, hvad ärligt är, hvad rätt och kyskt, IHvad väl och ljufligt lyder är en dygd Och är ett lof, derefter tänker, Bröder! Det som står helt uti Apostelns sinne, I tvenne hälfter ofta bland oss delas. Än söker menskan visst i Gud sin frid, Den frid, som högre är än allt förstånd, Och deri gör hon det som bäst kan göras, Men ser dervid uppå den konstens, verld, Som blomstrar under Evighetens thronfot, Än med förakt och än med häpnad, lik Den barnet får, som ser en orm vid foten. Än far hon efter det, som ljufligt lyder För sinnen, gifna oss för denna verld, Men finner der så godt att bygga hyddor, Att tjällten på förklaringsberget glömmas. I konst och vetenskap och kamp för rätt, I folkens strider om den skörd, som ensamt För tiden bär sin frukt, hon ser sitt bästa, Om än ej enda Evangelium. Är detta ej halfsanningarnes strid? En syskonstrid, som fortgår tills de begge Bemöda sig att rätt förstå hvarandra? Du, som ditt öra sluter för hvad ljufligt I toners verld må lyda, Du, som blundar För hvad som framstår skönt i färg, i form, I ord — är väl den Christeudom, dig pryder, Den Apostoliska, som Paulus lärde? Är konstens verld, när hon ett konstnärssnille Så mäkrigt hänför, att hans raska hand Gör Idealerna åskådliga I stoftets verld, ej hägringen af Eden, Af alla minnen dock det skönaste? Bör ej en christen tacka Gud, att ej Det minnet helt förbleknat, — glädjas, när En konstnär tagit än ett steg framåt? Men hvarför stanna här? 0! Du, som ser En frälsare, der konsten uppenbarar Sin äras glans, är du ej fen Bourbon, i Som intet lära, intet glömma kan? Du ser, hur synd och brott besudla jorden, Men drömmer dina Edensdrömmar än, Och menar, att de verlden skola frälsa? Hvad, som var sannt för våra urföräldrar, Du anser än som lifvets enda sanning Och kan ej glömma hvad som vore sannt Ännu, om ingen synd besmittat slägtet. Kan du ej lära, att då synden visar Sitt blodspår jemt, behöfs ju en försoning, Så djup, att allt för dig blir åter hvad Det skulle varit, om ett fall ej skett. Vi borde lätt förstå, att sådant under, Att sådant återknytande af bandet mellan Oss och vår Gud, ej verkas kan af oss I tusen meningsgrupper skilda menskor. Ack, om den dagen kunde uppgå snart, Då Trons och Konstens män förstå hvarandra, Förgätande hvad ren tillrygga är Och jagande mot målet, — detta mål, Som Gud har ställt emellan oss och sig — Guds Son, i hvilken Gud och menniskan Stå fram som elt — vår högsta tröst och ära! Vi mötas nu vid stoftet af en rikt Af Gud utrustad prest i Konstens tempel, Som gerna lade bilder på sin duk Af menigheter, samlade i kyrkan, Der Christus, den korsfäste, blef predikad. Så mötas Tro och Konst i syskonkärlek. Då här du ser ett själsallvar, så djupt, En blick, som talar, der ett själens öga Är öppet för det underbara språket, Kan du väl neka dig det hopp, att han, Som målat tro och hopp i dessa blickar, Var ock i eget bröst bekant med tankar, Som så han ställde fram för seklers syn? Hur stor för oss han var som konstnär, större Han var dock för sin moder såsom son. Gud blifve hennes tröst i sorgens qval! Ty oersättligt är hvad hon förlorat. Sa suckas det också i vänners krets, En hvar der tycker sig ha mest förlorat. Men, när du sorgsne ser hur döden smög Sig fram till Mästarn, hvilkens verk vi lofva Odödligt pris, hvad må du dervid tänka Om lifvet och dess lölten på vår jord? Må du ej se med högstämdt allvar ned I egen barm och tankfull fråga dig: Om döden — denna makt, som alltid visar Sitt herravälde, men i dessa dagar Är särskildt sträng uti vår stad — om döden Dig hastigt fattar och dig med sig rycker, Är du beredd för dödens bud? Är du Försont med Gud i Christo? Må vi detta Betänka rätt! Så bäst vi fira här Den högtidsstund, hvartill vi här församlats. —— Från Hufvudstaden, På Kongl. stora teatern har återupptagits ((11