Göteborgsposten – 21 september 1866, sida 2

Man har i handelaverlden talat mycket om de turkiska finanserna, rörande hvilka de mest olika hsigter gjort sig gällande. Af den ottomaniska budgeten synes man i allmänhet icke kunna bilda sig något nöjaktigt omdöme deröfver; i denna uppgifves nemligen aldrig deficit till något betydligt belopp enär man dervid följer approximationsteorien, som åter i Turkies aldrig kan ega tillämplighet, ty derför utgöra de oerhörda anslagen till sultanen och hans harem alltför stora hinder. Det som gör att landet, oaktadt den usla statshushållningen, likväl fortfarande håller sig uppe, är att det på grund af sina rika landtmannaprodukter, jordmånens fruktbarhet, kreaturshjordarnes ofantliga tillväxt, de betydliga kuststräckorna och många hamnarne, alltid skall blifva ett af de vigtigaste länder för handeln. Såväl här som i Grekland blir befolkningen allt rikare och rikare, handelsstäderna och sjöbamnarne gå framåt, under det att regeringen utarmas. Sålänge sultanerna och deras undersåter kunde öka sina ordinarie inkomster med hvad de efter eget godtfinnande genom maktspråk och till och med genom förbrytelser mot sina egna undersäter kunnat skrapa åt sig, ha de lyckats bibehålla jemnvigt i budgeten, men sedan de europeiska statsmakterna och den offentliga meningen nödgat Turkiet att upphöra med sina utpressningar och att närma sig den europeiska civilisationen så att det icke längre kunnat taga sin tillflykt till dessa föråldrade principer srän seodaltiden, som gjorde sultanerna till oinskränkta beherrskare öfver deras undersåters lif och egendom, ha deras inkomster betydligt aftagit; för att upprätthålla den orientaliska lyx, hvilken de icke kunna undvara, tro de sig berättigade att ösa ur statskassan. Sälänge sultanerna icke respektera budgeten, är den sålunda endast illusorisk. Jag har äfven anmärkt att den muselmanska befolkningen betydligt aftagit i Smyrna såväl som i alla turkiska sjöstäder. Denna race drager sig så småningom allt längre in i landet, under det att det kristna elementet af alla sekter i en anmärkningsvärdt stigande grad synes vända sig mot kusterna, hvarest det känner sig mindre bundet i sina vanor och förvärlskällor.