Göteborgsposten – 21 september 1866, sida 1

tjog döda krigare i en rad, och genom den gripande tystnaden förekom det mig som om jag hörde dem alla i brusande chorus slumra in i evigheten. Tanken vände hastigt tillbaka till verkligheten, då ljudet liksom af hviskande röster dernerifrån nådde mitt öra; de i stjornljuset skinande hvita punkterna syntes flytta sig och liksom glida närmare. Jag var redan alltför öfvad i det afrikanska sältlifvet för att santasien längre in ett flyktigt ögonblick skulle få råda öfver mig. Efter att en minut ha ansträngt synförmågan kom jag till den öfvertygelsen att det var en svärm kabyler som kom krypande för att öfverrumpla oss. Löjtnanten som nu infann sig med rapport tillhviskade jag mina ordres, och han skyndade tillbaka. Efter tre minuters förlopp afbröts tystnaden af en rask trumhvirfvel och en skarp hornsignal. Största delen at mitt kompani fick nu avancera, ehuru i en något oregelmessig linia. Jag skyndade i spetsen; brytande ut i ett, som vi derhemma skulle kalla cimbriskt tjut, stormade zouaverna efter mig med fällda bajonetter. De hvita sandpunkterna stego i vädret, och besvarande vårt stridsrop med larmande rop sprungo kabylerna emot oss med de glänsande krokiga sablarne i sina bruna händer.