Göteborgsposten – 21 september 1866, sida 1

Natten var vacker, så stjernklar, så ljus och luften var så ljum. Medan jag från den något högre terräng, der våra baracker äro uppförda, stirrade ut öfver de sammanhvirflade sandböljorna, hvilka erbjödo en fantastisk anblick i det skimrande stjernljuset, förföll jag i drömmerier och tanken for vida omkring. Det var en obeskriflig, underbar tystnad som herrskade ute, det oändliga fjerran i denna underbara natur, som synes död, eller der allt lif blott består i gycklande synvillor; jag trodde mig höra mina tankars röst, och så förekom det mig som vore tystnaden blott en slöja för en okänd verlds larm, som är för stort för att en menniskas öra skulle kunna förnimma det. Det gjorde ett liknande intryck på mig då jag en gång — det är många är sedan — trädde in i vårt lasaretts likrum; der låg ett halft Forts, fr. N:o 217.