Göteborgsposten – 20 september 1866, sida 1

ID dare; men spåren äro då ofta mindre lätta att. följa. att koleran icke utbredt sig till platser som man hållit strängt afspärrade; sålunda må nämnas hofvet i Petersburg, hvilket höll sig år 1831 strängt afsöndradt i Peterhof och Tscharskoselo och derigenom fullkomligt skonades, fastän det utgjorde 10,000 personer — Grekland, som angreps 1854, men skonades år 1865 på grund at en sträng afspärrning — och Sicilien, som 1854 afbröt all förbindelse med de kringliggande, smittade länderna. Det är således ett faktum, att koleran aldrig går från en plats till en annan utan genom samfärdseln, att den aldrig skridit snabbare framåt än menniskan på sin resa, och att intet berättigar till den tron, att den kan utbreda sig långt genom atmosteren allena. Det är den kolerasjuka menniskan, som sprider sjukdomen vidare, och en enskild person kan ha framkallat en hel epidemi. Frågan om incubationen, eller sjukdomens dröjsmål med utbrytandet, intager ett vigtigt rum; ty deraf återigen skola de sanitira åtgärderna komma att bero. Incubationen är kort och tyckes ej öfverstiga några dagar eller tillochmed några timmar. I fartyg, som komma från smittade hamnar, utbryter sjukdomen nästan alltid i de första dagarne. Man känner hittills intet exempel på, att djur kunna öfverföra smittan. Det är säkert, att smittan kan spridas genom de sjukas kläder, isynnerhet om de nedsölats af deras uttömningar, och likväl känner man icke något fullt bevisadt exempel på, att smittan derigenom förts från ett ställe till ett annat; skomitåen har emellertid dock antagit, att det under vissa vilkor kan ega rum. Af alla transportmedel är transporten till sjös den farligaste: ett smittadt fartyg innehåller i sig allt, hvad som tillhör en härd för sjukdomen. Deremot är resan genom en stor öken det bästa hindret för sjudomen. På resan från en smittad plats befriar en talrik karavan sig så småningom från smittan, förutsatt att resan ej varar mindre än omkring tjugo dagar. Sålunda hafva karavaner af pilgrimer, hvilka utgingo från Mekka, der epidemien härjade, aldrig spridt den till Damaskus; sjukdomen är alltid försvunnen en eller två veckor efter afresan. Detsamma har visat sig uti öknarne i Norra Afrika och Amerika. Här uppstår naturligtvis frågan om den roll, som valfarterna från Mekka spela med hänsyn till de närmsta opidemierna, isynnerhet i Egypten. Med hänsyn till denna punkt kommo läkarne i Konstantinopel, hvilka hade till sitt förfogande de officiela dokumenterna, till följande slutsatser: Af de 5 epidemier, som hemsökt Egypten sedan 1831, hafva blott 2 varit samtidiga med pilgrimernas hemkomst, och denna inträffade då under den heta tiden, 1831 i Juli, 1865 i Juni. Af de båda epidemierna blef dea första, som började med deras hemresa till sjös, troligen, den andra säkert införd af dem. Härvid må anmärkas, att pilgrimernas transport på ångbåt från Djedda till Suez började först 1858. Detta sällan inträffande uppträdande lemnar likväl icke någon borgen för framtiden. Till slut afhandlas den vigtiga frågan: huru länge är en person, som lider af en förelöpande diarrhoe eller af fullt utbildad kolera, i stånd att fortplanta sjukdomen? Diskussionen har här väsentligen vändt sig kring varaktigheten af denna diarrhoe, som enligt erfarenheten skall hafva samma förmåga som koleran att fortplanta sjukdomen, och komitåen kom till följande slutsats: lakttagelsen visar, att varaktigheten af den diarrhoe, som förutgår koleran, och hvilken man ej får förblanda med alla de tall af diarrhoe, som förekomma under en koleraepidemi, icke öfverstiger några dagar. De fall, hvilka anföras som undantag, bevisa icke, att de fall af diarrhoe, som fortfara utöfver denna tid, äro i stånd att fortplanta sjukdomen, om individen för öfrigt är fri från hvarje annat inflytande af smittan. Omvändt saknas ej heller exempel I Härtill må fogas följande anmärkning af Times: Om det är sannt, att vi kunna bete oss bättre i afseende på koleran, än vi gjorde med kreaturspesten, skulle deraf följa, att det alls icke ligger någonting chimeriskt i förslaget om, att följa sjukdomens spår till dess ur