Göteborgsposten – 17 september 1866, sida 2

allians Ryssland lockas ur sitt ide till en ny och blodig kamp, medan regeringen i Was hington sjelf drager häraf fördelen att kunna köra England ut ur Canada, förjaga spanjofrerna från Cuba och fransmännen ur Mexico, om dessa senare ej dessförinnan visliga gått, till förekommande af en så farlig konflikt, som den mellan Förenta Staterna och Frankrike. Härunder är det naturligen af stor vigt att erfara, till hvilkendera sidan, Ryssland eller vestmakterna, som Preussen tänker ansluta sig. Det liberala partiet i Preussen har redan mer än en gång öppet uttalat, att Preussen nu måste genom sin ökade maktställning ansluta sig till vestmakterna mot Ryssland och för alltid frigöra sig från dettas inflytande. England, hvars press ifrigt uppmuntrat Preussens annexioner, har begärligt omfattat denna tanke, och Frankrike har genom sin mot Preussen välvilligt återhållsamma politik räckt det handen till en kraftig allians, till förmån för hvilken äfven Italien talat. Men ännu har ej Preussen emottagit den erbjudna alliansen. Är det obeslutsamt eller vill det genom sitt dröjande söka beunga Ne så stora fördelar som möjligt — eller är det för mycket insnärjdt med Ryssland, färdigt att mod detta åter påtrycka Europa reaktionens tvångströja? Framtiden skall gifva svaret, hvars riktning närmast skall komma att visa sig uti ställningen emellan preussiska regeringen och deputerade kammaren. Den förra har som bekant af den senare begärt dess tillåtelse att upptaga ett lån om 60 millioner. Det at kammaren nedsatta utskott har förkastat denna begäran och i stället tillstyrkt, att regeringen skulle tå utgifva 30 millioner skattkammarobligationer. Regeringen vill ej vika ifrån sitt förslag, emedan, säger den otficiella rovCorresp., det är en lifstråga för Preussen, att erhålla en väl fylld statsskatt, ty blott i ett på alla håll betryggadt krigsfärdigt tillstånd kan Preussen bibehålla sin ställning och förtröstansfullt skrida till sina uppgifter, för framtiden. De diplomatiska underhandlingarne möta stora svärigheter. Regeringen hotar äfven med att upplösa dep. kammaren, om denna skulle i likhet med utskottet förkasta regeringens förslag. Det är tydligt, att den liberala sidan inom kammaren ej vill medgifva regeringen, förutom de millioner som hon af de besparade tyska staterna tagit i krigsersättning, ett så betydligt anslag. som 60 mill. thaler, utan att den i någon mån vet, huru regeringen tänker begagna dessa penningar. Genom att blott bevilja ett mindre belopp, skall kammaren kunna hålla regeringen i beroende af sig, såframt den icke genom kammarens upplösning blottar sin föga lust till verklig försoning med folket, om detta icke slafviskt underkastar sig regeringens önskningar. Hvad särskilt den skandinaviska Norden! angår, ega vi skäl att med nyfiken spänning afvakta, till hvilken sida Preussen skall ansluta sig, östern eller vestern. En allians med den senare skall utan tvifvel förmå Preussen att lemna ifrån sig den del af Slesvig, ssom genom folkets vilja önskar återkomma till Norden och Damnark. Härigenom skulle möjlighet vara öppnad för en allians mellan Norden och Nordtyskland, ty i en blifvande europeisk kamp är den skandinaviska Nordens plats på de makters sida, a hvilkas baner står ristadt: folkens frihet och sjelfbestämning! Antagligen vill det liberala partiet i PreusIsen heldre en anslutning till vestern än östern, och det är äfven i konseqvens härmed som Köln. Zeit. nu åter börjat en serie af artiklar, hvari bladet tager till ordet för Nordslesvigs återlemnande, fastän det utgår från en synpunkt, hvars historiska sanning dock torde vara tvifvel underkastad, sägande bl. a.: Det har nu blifvit bekant, att det vid fredsförhandlingarne i Wien 1864 var Österrike, som ifrade för det hårda vilkoret, att Danmark skulle afträda ej allenast Holstein och den tyska delen af Slesvig, utan äfven hela det danskt talande, danskt tänkande och kannande Nordslesvig. IIvarför ifrade Österrike härför? Möjligen blott för att stoppa till munnen på de pladdrare, hvilka genom sina fabler om ett tyskt ursprung, språk och sympatier inom hela Slesvig, om augustenborgarens solklara arfsrätt till hela Slesvigholstein och om möjligt äfven Lauenburg, fanatiserat den okunniga mängden i Tyskland? Nej, icke derför allena. I detta lösryckande af det urgammalt danska hertigdömet Slesvig, äfven af den danska delen, från Danmark låg en skriande kränkning af den för Österrike så förhatliga och farliga nationalitetsprincipen. Ingenting var österrikarne välkomnare, än att nu äfven i Norden skaps ett litet Venetien, att i åsynen af 19:de århundradet håna nationalitetsprincipen och göra Preussen, hvars kraft består i dess folks homogenitet, till medbrottsling i en ny synd mot folkens lif. Detta är ej blott gissningar, utan ha vi på sin tid i wienertidningarne läst, hvad vi här skrifva. Med stor belåtenhet framhölls, att nu äfven Preussen är engageradt mot nationalitetsprincipen. I norra såväl som södra Tyskland var det tyska herraväldet nu utsträckt öfver främmande nationaliteter och utvecklade sig nu liknande förhållanden. Likasom i södern Österrike måste med svärdet hålla vakt öfver det italienska Vonetien, så måste nu äfven Pranccan vakta Afver ett litet aangkt Venetien. och det