Göteborgsposten – 14 september 1866, sida 2

intressant nog för en tourist: redden och hamnen, der det hvimlar af skepp och flaggor från alla verldens kanter och der sjöfolk af alla nationer svärma om hvarandra ; katalonernas qvarter, der man ännu upptäcker sköna qvinnor af spanskt ursprung med andalusisk hällning och mörka, brinnande ögon; slottet If, dennna romantisl Ka klippö framför hamnen, som man efter en timmas särd närmar sig i det man förvånad ser uppåt fästningsverken, som äro huggna i de gulgrå, vulkanartade klippmassorna och der man knappt kan urskilja slottet eller kasernbyggnaderna, då allt ser lika grått och dystert ut. Der finnes ingen brygga att lägga till vid; försigtigt skjuter fartyget in mellan refven till en öppning i klipporna, der de rödbyxade soldaterna hjelpa passagerarne att komma upp. Jag kan mycket väl första att Alexander Dumas förlade en af hufvudpersonerna i sin roman Monte Christo till denna plats. Klippfängelserna som ligga rundtomkring en öppen plats, liknande en borggård, äro förskräckliga hålor, som för vilda djur. Här suto revolutionsmännen från 1848 och de österrikiska fångarne från sista kriget under en läng tid. Kastellanskan, fästningens enda fruntimmer, som i många år beklädt denna post, erbjöd sig att visa mig Monte Christos och abbdens fängelser. Jag antog att man förevisade denna märkvärdighet,