Göteborgsposten – 14 september 1866, sida 1

— Det var ett par flygtiga minuter, men innehöllj en verld aft lycksalighet. Det var minuter som dem verldens äldsta ur, solskifvan, visar; den visar ju blott de få ljusa stunderna. De sladdrande markiserna och markisinnorna hade vågat sig längre ned åt perronen. Den gamle markisen tycktes slumra; hans starkt grånade hufvud hade sjunkit ned på bröstet. Det lätta luftdraget från trädgården förde blomsterdoften in genom de uppslagna dörrarne. Liksom halft drömmande fortfor jag att spela omqvädet, och tankfull lät Gabrielle de hvita fingrarne löpa utefter tangenterna. — Huru lyder den sista strofen på franska? frågade hon plötsligt med ett småleende och såg mig in i ögat med denna liksom förklarade blick, som oskulden eger. Jag kände blodet stiga mig åt hufvudet och det förekom mig som om jag ej varit ärlig. — Je taime — — förklarade jag slutligen. En blossande rodnad betäckte hennes kinder; våra blickar möttes åter och i förvirringen äfven våra händer på tangenterna. — Our, je Caime, upprepade jag med stadigare röst och behöll den blott svagt motsträfviga handen i min.