Göteborgsposten – 11 september 1866, sida 2

kunna ha någen visshet. Af de ord jag stundom i törbigående uppsnappade märkte jag att en och annan förnäm dame vid sin kavaljers arm gjorde en tour genom salen och jag vände nu hela min uppmärksamhet härpå. Ej längt från en af utgångarne till korridoren beredde en hop utklädda personer under skratt och putslustiga åtbörder plats för ett par eleganta masker, en herre och en dame; men det var ju Amålie, och herrn som med handen under hennes arm förde henne fram var ju Gustave de Cadove; jag kände hans gestalt och draget omkring hans mun under den svarta halfmasken. Några andra herrar gingo eftor dem. — Avanceg! les vollu, je memparo delle, hörde jag hertigen utbrista med dämpad röst. Amelie gick rakt fram, emot en omakesrad herre. Det var Raoul, som förde en makerad dame vid handen, min Gud! det var ju Gabrielle; jag kände igen henne ögonblickligen. Hennes rörelser förrådde ängslan; hon stannade och ville draga Raoul med sig tillbaka. Men Amölie kastade sig upp till honom, slog sina armar omkring honom under allmänt jubel och ropade: — Enfin, te volla ! allea ma petite! ci est mon amant. (Forts.)