Göteborgsposten – 8 september 1866, sida 2

Fran Utlandet. Ställningen i Nordamerikas Förenta Stater är verkligen at natur att förtjena allmän uppmärksamhet, emedan allt der tyckes utveckla sig till en ny kris, hvilken måste bli at det största intresse. För det i Filadelfia sammanträdda konventet redogjordes i går omständligt. Meddelande har nu ingått om det sätt, hvurpå presidenten Johnson emottog konventets resolutioner, och om det mot kongressen häftiga tal, som han vid tillfället höll. Etter det han tackat de delegerade och konventer lör deras gillande at hans hållning, yttrade han några komplimenterande ord ötver mötets enighet, och saae ätven (vändande sig vill Grant), att Unionens tappra officerare och menige män hade såväl som konventet uppfyllt sina pligter och vunnit otörgängliga lagrar, och hoppades han att han skulle af dem understödjas i sina bemödanden om fredens varaktighet. Denna hänsyfining på Grant applåderaderades högljudt, ty denne officer är den kandidat, som de radikala redan angitvit för nästa presidentval, fastän de konservativa hoppas att på något sätt fånga honom. Presideuten yttrade derefter, att hans bemödanden alltid varit riktade på Unionens återställande, och då han trodde sig nu lyckats, uppsteg et nytt störande element, en kär som kallas eller förmenar sig vara Förenta Staternas kongress, men i sjelfva verket iär en kongress för blott en del at staterna. Denua kongres, sade presidenten, gjorde anspråk på att arbeta tör Unionen, då hvarje dess åtgärd och handling syltade till ocnighetens beständiggörande och gjorde en brytning mellan staterna oundviklig. Dess lagstiftning hade, i st. I. att befrämja törsoning, tagit karakteren at bestraffning, vedergällning, och hämnd. Sådant nade dess handlingssätt varit, under det han, presidenten, vördat och understödt konstitutionen. Han hade beskyllts för att vara despotisk och tyrannisk, under det hvarje handling i hans lif varit riktad mot despotism och tyranni. Sådana beskyllningar emot honom afsågo endast att bedraga den stora allmänheten och gjordes af kongressen endast för att betäcka dess egna handlingar. Allt hvad han önskade var, att stolket skulle rätt förstå naturen al den kamp, som nu pågår i Amerika, och han hyste fullt förtroende till dess understöd. Tyranni kunde lättare utöfvas at många, än al en, och han hade sett en kongress gradvis inkräkta på konstitutionen, dag etter dag kränka regeringens grundprinciper, beteende sig som om lagarne ej satte någon gräns för dess makt, och försöka att, fastän i minoritet, utölva en makt, hvilken skulle, om sden tillstaddes, Anda i despotism eller monarki. Dertör att han vågat motsätta sig detta, hade man gjort honom de strängaste tillvitelser. Han ansåg Filadelfiakonventets öfverläggningar vara vigtigare än något politiskt konvents, som varit samladt i Förenta Staterna sedan 1787. De voro en ny bekräftelse af den 1787 antagna författningen — en andra sjeltständighetsförklaring, en andra proklamation om emancipation för hela folket. Presidenten sade derpå, att hans karrier var gjord, han