Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 2

glädje för mig Sjelf — det som marmor skinande draperiet iär ju en hvit atlasklädning., en liten hvit sidenhatt sitter på de condrckefärgade harflätor som veckla sig kring hvarandra i nacken; blott den kan jag se och den r likasa hvit. Hvad som syntes mig vara en sjilrilsvinze är den täcka sidenparasollen som hon !: tillbaka öfver skuldran. Jag fortfor att och för mig sjelf förklara hvad j sug, tills Psyche slutligen lät hufvudet sjunka och sag sig om ned pu mig. Vara ögon möttes ... hvilka ögon! skimrande och iinda milda; Psyche kan ej ha haft dem skönare; Psyches blick kan ej ha varit själfullare, hennes panna icke hvitare, hennes ansigte icke mera klassiskt ovalt, hennes mun icke finare, rödare, och kinderna ... en stark rodnad blossade plötsligt öfver dem, hon gjorde en rörelse tillbaka, parasollen for ur hennes hand och svätvade som en brokig sommartuagel öfver balustraden langt ned, hvarest den blef hängande i ett orangetriid. Jag tror knappt hon mirkte det i sin förvirring. Som en pil for jag utför marmortrappan, liksom hade jag flyktat för den bestindigt sigtande Amors pil; men jag såz mig tillbaka; min blick sökte dessa ögons sol och den fortfor att skina mig i ögonen, följde mig oafvändt dit ned, följde mig, medan jag lossade psychevingen fran orangeträdets grenar