Göteborgsposten – 6 september 1866, sida 1

alt de skulle fö eller döda. — På det sättet kommer det att gå, s jag högt och tydligt; de skola gräfva och gi och gräfva tills de komma till oss; men så återstar att få upp all jorden ur schaktet. och szu är det nog förbi med mig innan de hinna ned till mig! söka att gräfva oss ut, lefvande Derefter kom åter dödsfasan och Jag sprang upp och kastade mig omkring, intills jag var nomvåt al svett och blod, och så lag jag åter stilla med hjertat bankande i bröstet på mig, och huru jag än bar mig åt kunde jag ej fa luft nog. Jag försökte att nå min stackars kamrats ansigte och öfvertygade mig om att det ännu var varmt, och att Jorden ej fallit tillsammans öfver det. Det var en tröst för mig att vara i stånd att röra vid det så länge han ännu var vid lif; men jag tänkte på hvad som skulle komma och ryste då jag föreställde mig huru jag då skulle skrapa det lösa gruset örver det och krypa bort i den afläigsnaste delen af den trånga hålan. Och nu började jag tör första gangen att tänka på mitt hem och mina tva sma flickor och deras moder ; men det lag ingen tröst deri, ty jag gaf mig till att grubbla öfver hvad som skulle bli af dem ni jag var borta. Med allt möjligt lugn beräknade jag hvad min begrafning skulle kosta